Delvis baserat på verkliga händelser (S. Chamberlain) befinner vi oss i mitten av 1800-talet. The Kid/ynglingen rymmer från barndomshemmet i Tenessee efter år av misshandel och övergrepp. Plikttroget bär han runt på en bibel, ”vars ord han inte kunde läsa”, samtidigt som det i honom gror en längtan efter våld och död. Han ansluter sig till Glanton-gänget, anförda av John J Glanton, en före detta soldat i det amerikanska inbördeskriget, som ”för länge sedan avsvurit sig alla moraliska konsekvenser”. Avlönad av guvernörer på båda sidor av den nydragna gränsen mellan Amerika och Mexico leder han ett tjugotal tragiska karaktärer i jakten på apacheskalper och alla – och då pratar vi alla – medel är tillåtna: ”Indianfrågan” ska lösas för gott.

Efter att ha hamnat i ”trängt läge’, utan ammunition och omringade av fientliga indianer, dyker plötsligt The Judge/domare Holden upp och tar över det indirekta befälet över Glantons gäng. Holden är 2.10 lång, med kritvit hud och utan ett hår på kroppen; lägg där till ett intellekt och en kunskap motsvarande större delen av västvärldens sammanlagda vetenskap och filosofi – nedpressat till mord och barnvåldtäktens beska druvor – så närmar vi oss ett personporträtt. Domaren hjälper – likt djävulen bistår de fallna änglarna i Miltons Paradise Lost – Glanton och hans män att slå tillbaka mot fienden och nedstigningen – dödsdansen – i helvetestratten startar. Mord övergår i massmord och slakt i meningslös masslakt; det handlar inte längre om apacher: Alla är umbärliga; alla är ”niggers”; alla är ”Charlie”. Omgivna av det stekheta, skoningslösa och underbart vackra landskapet dansar Glanton, ynglingen och de andra vidare, allt medan bibliska visdomsord får stå som ett rättfärdigandets ironiska alibi för de eskalerande och allt mer extrema övergreppen.

Blodets Meridian är en historia som är dess språk som är dess historia. Vartenda ord och varenda betoning har sitt syfte och aldrig har domens dag skymtats närmare. En grovkornig lakonisk dialog, a la isländsk släktsaga, blandas upp med långa, målande beskrivningar av det omgivande landskapet vars barskrapade berg och oändliga vidder får illustrera huvudpersonernas söndertrasade inre. Här finns inga hjältar, ingen sympati och inget hopp. Blodets meridian är febrigt vacker poesi från helvetet.

Så: Dans. Eld. Glöd. Ris. På något sätt ska vi alla renas och när domens dag kommer, är det kanske endast en som kan döma oss. Men dansar: Det gör vi.

För språket så stämmer det som du skriver, jag har bara läst den på svenska och det är ju för den svenska publiceringen recensionen gäller. Men visst hade det gett en större tyngd om jag även läst den på originalspråket. Det gjorde jag nämligen med vägen/the road (ja, där hade du fel) och här ger du mig faktiskt grund till en eventuell slutsatts. Jag gillar Vägen mer än Blodets meridian och undrar därför hur mycket det påverkat att den lästs på originalspråket? Jag har däremot inte läst gränstrilogin vilket jag håller med om är en svaghet när denna skall recenseras då såväl det geografiska området och westerntemat där knyts an. Men oavsett vad du tycker om min recension så är vi i alla fall hyfsat eniga om Blodets meridian, för en 9 av 10 får väl ändå stå som ett mycket gott betyg. Slutligen så tycker jag precis som Anna att du är mer än välkommen med att om recensera boken och skicka till oss för en gästpublicering och då skulle du ju helt kunna strunta i den svenska översättningen och recensera Blood meridian or the evening redness in the west.