Mentalsjukhus attraherar. Framgången hos böcker och filmer som Gökboet, Patient 67, Girl, Interrupted, The Bell Jar, Ingen dans på rosor, Veronika bestämmer sig för att dö, Quills, De 12 apornas armé, När lammen tystnar och A Clockwork Orange kan knappast förklaras utan kopplingen till psykiatrisk vård. Det är en tacksam skådeplats för berättelser. Mänskliga fel och brister kring missförstånd, oberäknelighet och relationstrassel kan gestaltas genom patienterna som i en tillspetsande spegel. Den klaustrofobiska avgränsningen tillsammans med de intagnas tillstånd och sammansättning av diagnoser bäddar för dramatik. Förstås finns också en narrativ lukrativitet i sensationsvärde och freakshowpotential.

För en mer saklig introduktion i ämnet kan En sinnessjuk värld rekommenderas. Lennart Ökvist har letat i journalerna, rapporterna och avhandlingarna och fått ihop en täckande men lättillgänglig överblick över mentalsjukhusens historia i Sverige. Det är respektfulla porträtt av svåruthärdliga levnadsöden. Det är framväxten av folkhemmet, socialpolitik och fackförening. Det är diagnoserna, behandlingsmetoderna och sjukdomssynen. Det är suddiga, svartvita foton av snaggade patienter i vita kläder i parkmiljöer och ljusa jugendbyggen.

Mentalsjukhusens, och därmed psykiatrins historia, är en dubbelnatur. Å ena sidan berättar den om successivt förbättrade villkor för psykiskt sjuka. Den moderna synen på psykisk sjukdom växer fram, varmed man börjar frångå dårkistor och djävulsutdrivningar. Den statliga vårdinstitutionen inrättas och patienternas väl är inte längre lika beroende av en lokal omgivnings inställning till donationer och allmosor. Diagnoserna differentieras och ett klassificeringssystem som är mer specifikt än till exempel ”fånig” eller ”osnygg idiot” underlättar säkert anpassningen av behandlingar.

Å andra sidan är framgångssagan knappast linjär. Visst kan det tidiga 1800-talets metod att ont ska med ont fördrivas framstå som rå. Bland många exempel har skabb, nässlor och ögonblödningsframkallande karuseller använts som behandlingar. Ändå kan det inte bortses från att dessa metoder på sin tid uppfattades som radikalt humana och representerade en mänskligare vård. Mer oroväckande är då de modernare övergreppen. Rasbiologiska institutet, lobotomeringar, tvångssteriliseringar och missriktad elchocksanvändning – nej, den berättelsen är inte vackrare nu än sist du hörde den. I vilken utsträckning kan detta förklaras med att man inte visste bättre? Den steriliseringslag som införts på 40-talet avskaffades först 1974. Sverige hamnar på andraplats efter Tyskland i steriliseringsfrekvens: 63 000 svenskar. Varav nittio procent kvinnor.

Kanske finns en delförklaring till framgången hos flera mentalsjukhusböcker och -filmer i deras bekväma påminnande om forna tiders barbari. De försäkrar att vi vet så mycket bättre idag och att vi ska vara nöjda över nutida upplysthet och rationalitet. Idag vet vi ju att elchocker bara ska användas mot grav depression, inte mot schizofreni. Vi vet ju att man kan dämpa psykoser med små tabletter istället för med hemsk lobotomering. Vi tvångssteriliserar ju inte tattare längre, hela Europa kan väl det där om allamänniskorslikavärde? Psykiatrin som berättelsen om utövandet av sociala maktstrukturer och förtryck av grupper som är för svaga för att protestera, det där är väl historia?

Eller, hur vet vi det? Den frågeställningen är underförstådd rakt igenom En sinnessjuk värld. Möjligen kunde Ökvist ha drämt till med den i ett kraftigare avslut och genom historieperspektivet satt ett granskande ljus på dagens vård. Men den är väl lika svår för honom som för oss alla att se, denna otillgängliga blinda fläck, våldet under namn av välvilja.