I vår värld är Max Frei en medelmåttlig förlorare. Han har inga kvaliteter värda att nämna, han är en notorisk kedjerökare och till råga på allt kan han inte ens ta sig samman och sova på nätterna som vanligt folk. Men så möter han en dag i en dröm Sir Juffin Hully och slungas in i en parallellvärld. Sir Juffin Hully gör Max till nattlig ställföreträdare för den hemliga spaningsstyrkans mindre roten i Förenta kejsardömets huvudstad Echo, och det visar sig att det inte var något fel på Max – han var bara på fel plats.

I det Förenta kejsardömet blir Max oförmåga att sova på nätterna en fördel och han visar sig ha en fallenhet för den magi som genomsyrar hela den nya värld som han befinner sig i. Men magin har i det förflutna missbrukats och det är nu Max och hans kollegors uppgift att se till så att det inte händer igen, annars hotas Echo och hela kejsardömet att falla samman.

Främlingen är den första delen i en rysk fantasy/deckar-serie som har rönt enorma framgångar i hemlandet och nu gör något form av minisegertåg världen över. Och visst förstår man hypen. Det är lite läskigt, lite roligt, ganska spännande, mycket referenser, mycket monster, mytologi, magi och ihopkokat blir det en underhållande soppa.

Problemet är bara att boken är så förbannat lång. Naturligtvis kan man ha förståelse för detta faktum, första boken i en serie av det här slaget nästan måste vara lång – det ska introduceras karaktärer, miljöer, begrepp. Världar ska beskrivas, förklaras, skurkar ska identifieras. Det finns en poäng med att förklara varenda liten beskaffenhet: precis som huvudkaraktären ska läsaren kastas in i en ny värld, lära sig att orientera sig i och förstå den och vilja ha mer av den. Främlingen är dock lite för lång för sitt eget bästa och ibland känner man sig nästan lite dumförklarad som läsare.

Världen som pseudonymen Max Frei har byggt upp är dock en fascinerande plats och det är kittlande att vandra genom huvudstaden Echo, som är som en magisk, lite läskigare version av en östeuropeisk huvudstad vid förrförra sekelskiftet, tillsammans med Max och hans kollegor. Det som drar ner romanen är översättningen. Antingen är boken lite taffligt skriven också på originalspråket eller så är översättningen taffligt gjord för rent språkligt är Främlingen ingenting att hurra för – snarare tvärtom. Språket sätter käppar i hjulet för läsaren och gör det svårt att verkligen komma in i den spännande och underhållande bok som det faktiskt är.