I Byn talas finska, i Staden svenska. Karlas mamma kommer från Byn, men mamma och Karla bor i Staden. I Staden hör Karla till Byn. I Byn hör hon till Staden. Karla har två hemma, eller kanske inget alls.

I Byn bor morbror Knut och morbror Brynolf. När de kommer och hälsar på mamma och Karla i Staden sover Knut i Karlas säng. Karla lägger sig mellan Knuts lakan innan och då ligger hon nästan bredvid honom. Knut tecknar vackrare än någon annan Karla vet, men ingen har sett det, inte förrän Knut är död och Karla är stor får de se.

Katarina Kieris bok är skriven på ett underbart poetiskt språk som får den sorgliga vardagssagan om Karla och henne omgivning att göra mig lycklig och gråtfärdig om vartannat. Det är en historia om att växa upp, om att inte passa in och om att kämpa vidare när Niklas Norén, flickorna i toppluvor, världen eller alltihopa bara går emot och förstör. Enkelt och rakt på, utan krusiduller. Det känns som om jag läser verkligheten. Och verkligheten gör ont så att det blir vackert.

Morbror Knuts sorgsna leende utspelar sig betydligt längre norrut än jag någonsin varit (Uppsala är ju inte precis norra Sverige). Och jag känner bara Norrland genom böcker, filmer och fördomar. Kieris bok blir lite en bekräftelse på det jag tror. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, om det spär på fördomarna, eller om det är en sann bild. I vilket fall som helst så berör det.

Men trots att Morbror Knuts sorgsna leende är så pass mycket Norrland så hindrar inte det att jag känner igen mig i berättelsen. Jag, och de flesta andra, vet hur det är att växa upp, när kroppen inte längre gör som man vill, när vännerna blir annorlunda och allt bara skaver. Jag känner igen mammas och Karlas tysta, eller obefintliga, konversation, där mamma tröstar med orden ”Bry dig inte om”. Kärleken kan inte alltid sägas, och förståelsen kan finnas och samtidigt inte finnas.

Kieri berättar om generationer av människor. Morbröderna Knut och Brynolf är en annan generation. När Karla är liten är de allt och de gör alltid rätt. På sitt sätt. Och det är jobbigt att inse att hon plötsligt skäms för deras tafatthet. När hon ser att det kanske inte är de som alltid har rätt och världen som har fel. Och Karlas morbröder är min mormor, hon som man skrattar åt när hon använder ord som bara hon själv vet vad de betyder, hon som gör som hon alltid har gjort. När du läser är det kanske din farfar. Det finns alltid någon som man kan se i Karlas morbröder. Det är den sorgliga historien om hur världen växer ifrån människan. Den sorgliga historien som samtidigt är så full av kärlek.

Det här är en bok som dessutom kan läsas på ett större plan, inte bara det personliga. Det är en historia om klass, stolthet och ett samhälle som förändras. I Byn åker man inte slalom. Vad ska det vara bra för? Nina i Staden förstår inte att man kan sitta i en källare i Byn och ha roligt. Byn är som Byn är och Staden är som Staden är. Byn vet hur Staden är och Staden vet hur Byn är. Knut har aldrig varit ifrån Byn. Karla hjälper Knut att köpa spik, för fast han kan fler svenska ord än folket i Staden så skäms han för språket. Ändå vet han att Staden är ingenting jämfört med Byn. För i Byn finns inget tillgjort och inget fåfängligt, det är inte som på Hylands hörna på teve, nej, det är verklighet.

Det här är historien om Karla. Karla är stark. Hon klarar av att kämpa vidare i ett liv som gör ont, fast det inte innehåller några katastrofer. En stark bok om en stark människa. En bok som med sin tystnad berör.