Inför läsningen av Nina Wähäs nya bok, Titta inte bakåt, (recension kommer) läser jag om hennes debut S som i syster. Det är då jag inser att jag på kort tid har läst tre svenska debutromaner som handlar om just systrar. Det är Blenda och Trine i Monica Wilderoths Jag ska räkna till hundra och aldrig sluta leta, Stella och Marina i Den drunknade av Therese Bohman, Isabel och Paola hos Nina Wähä.

Jag är medveten om att jag är väldigt benägen att söka upp den här typen av litteratur, för att jag både är beroende och fascinerad av systerskapet. Men det känns ändå som att systern har fått en mer framträdande och komplex roll i samtidslitteraturen. När jag tänker på systrar och litteratur tänker jag mer på Jane Austen– berättelser om vackra klänningar och att vara kär i samma kille. Därför har jag längtat efter de här romanerna som visar på att en syster inte är samma trots att man har växt upp med samma förutsättningar.

En syster behöver nödvändigtvis inte vara någon av samma mamma och pappa. Utan hon är någon som man växer upp med och bygger en relation till som handlar om något mer, eftersom hon är del av gemensamma minnen och bakgrund. Som systrar hatar man varandra, är avundsjuka, jämför sig, men älskar varandra framförallt för att man alltid, alltid har varit tillsammans.

Därför är det lite av en chock för mig att läsa om Blenda och Trine, eftersom Trine redan är död när boken börjar. Lillasysterns död rör sig så nära och samtidigt så långt ifrån Blenda att det var sommarens bästa läsupplevelse för mig. Det är den där skärande tanken om hur man överlever en syster som dör. Blenda gör det genom att uppehålla sig vid sig själv och det lilla som berättas om Trine är barndomsminnen: två små flickor i likadana klänningar som leker tillsammans, går igenom föräldrars skilsmässor, möter nya världar. Men systrar växer oftast upp och blir vuxna, och fortsätter att vara systrar.

Isabel har svårt att förhålla sig till att både hon och hennes lillasyster Paola blir vuxna. Hon är besviken och saknar systern som avgudade henne när de växte upp, saknar att ha någon att lära allt hon kan. Kanske är det så att det alltid finns en människa som står en närmast och att det också är en sorg att byta bort den systern mot en annan.

Trots att Marina och storasystern Stella inte längre bor i samma stad följer Marina fortfarande i Stellas fotspår, vill vara som hon. Marina har alltid varit den som är lite fulare, lite mindre lyckad, lite mindre älskad. Därför går hon, ju längre jag som läsare kommer, i Den drunknande mer och mer in i Stellas person, hon ser ur Stellas perspektiv, använder hennes kläder, blir kär i hennes man. Egentligen är det kanske så enkelt att ta över sin systers identitet, för att man i grund och botten är samma.

Och att vara samma, även om det bara är grunden och bottnen som är samma är en ganska konstig känsla i en värld som mest premierar individualitet och att stå ut från mängden. Att vara samma borde ju också innebära att man slåss tillsammans och att båda har lika förutsättningar, alla vet att det inte är så, men ändå. Kanske är det dom lika förutsättningarna som också skapar konkurrensen mellan systrar, det går inte att skylla på något annat än hårt arbete, bäst fallenhet.

Det finns många systrar alla med olika relationer, berättelserna om Blenda och Trine, Stella och Marina, Isabelle och Paola gestaltar tre av dem och blir till extrasystrar i bokhyllan.