Noveller när de är som bäst: vardagligt mystiska, koncisa och poetiska. Så skrev undertecknad en gång på dagensbok.com om Peter Törnqvists novelldebut Fältstudier. Det är fortfarande en oerhört språkligt begåvad och mogen debut, allvarsam och mjuk. Med stor respekt för naturen, landsbygden och dess folk är den skriven.

Nu blev jag besviken. Törnqvists romandebut Kioskvridning 140 grader är visserligen episodisk, mer som små noveller än en sammanhängande roman. Den utspelar sig också på landsbygden, i småländska Wästra Härad närmare bestämt, och naturen är en trogen följeslagare. Ormbunkar, skogar, myror, lingonsaft, torvmossar och lukten från sågverket följer med in som ett köksos på hemliga skogsstigar. Men varför så skojig? Vart tog det lakoniska och den underliga, kärleksfulla stillsamheten vägen?

Törnqvist flyttade till Göteborg. Kan det ha något med saken att göra?

Historiena var väl så där, rätt åsa-nissiga, Hö-hö-böckerna kallade Jyro dom [...]

Lite så, ja. Jag håller med Jyro, som för övrigt även kallas för Tryckaren, då han har något fel på sin tarm. Han måste sätta sig och ”trycka” lite titt som tätt, lite här och var. Jyro är en av figurerna i Wästra Härad, denna småländska Wästern långt från civilisation. Förutom Tryckaren får vi även bekanta oss med Hannele, Sula, Pjäta, Tjippen, Dimma och Lason, med flera. De tycker en hel del, de också, om den nedlagda pinnfabriken och om arbetet i torvgravarna, tjocka som snö. Och om korv. Hur det ska uttalas.
Kåv säger man förövrigt därifrån jag kommer. Kåv me bö.

På det hela taget är Kioskvriding 140 grader en skruvad roman. Det är Torgny Lindgrens sällsamma skrönor blandat med Sara Lidmans mystiska myrar och serietecknaren Ulf Lundkvists Nollbergabor. Det hela är allt annat än sågspånstorrt, snarare blött, brusigt och babbligt. Konsekvent är det dock, noggrant för att inte säga frenetiskt pedantiskt genomfört. I botten av romanens till synes mest lustiga för att inte säga lyteskomiska dialektmysterium lurar stora språkfilosofiska frågor. Törnqvist vet vad han gör och läser man bara långsamt och lyckas se genom all ”sketlokt” så är romanen inte bara egensinnig utan en stor arbetarroman, i helt ny tappning.

Synd bara att det inte är min sorts humor.