I den tredje och sista delen om tolvåriga Tess, ligger fokus mer på vännerna eller ovännerna i skolan än på hästen Sally. Jag vet inte om det är jag med mina vuxenögon som vill skilja och tänka att en hästbok är en hästbok och en ungdomsbok är en ungdomsbok, men jag saknar hästarna. I de tidigare böckerna om Tess har jag tyckt att Pia Hagmars styrka är att hon fångar Tess liv och vardag på ett trovärdigt och engagerat sätt. Livet är inte bara hästar även om man har en alldeles egen. Men har man en häst, så som Tess har, tar den mycket utrymme och det är just det jag vill att Sally ska få.

I stallet som Tess har sin vackra, smäckra Sally bor också fjordingen Ludde, hans ägare Majsan är Tess bästa vän, eller hennes enda vän. För Tess är ny i skolan och känner bara Majsan som har blivit mobbad för alltid, och om Tess är vän med Majsan vill ingen annan vara vän med henne. Tess slås mellan att vilja vara ärlig och en riktig vän mot Majsan och att få vara med bland de andra. För Majsan kanske inte är den vän som Tess hade valt om hon kunnat välja.

Mobbning är inget lätt ämne att skriva om, inte heller att uppleva. Det som gör mest ont är inte alltid det som verkar värst. Men framförallt är mobbning något som pågår, länge. Och perspektivet av den tiden som måste gå är svår att fånga in i en kort ungdomsroman på 200 sidor. Ändå känns det som att de trakasserier och det våldet som Tess och Majsan blir utsatta för är verkligt och nära. Det gör ont och sätter spår trots att det är veckor och inte terminer som passerar. Och det är befriande att det finns ungdomar som vågar berätta och att det finns vuxna som vågar ta på allvar och handlar efter det.

Sen är det Jonathan, som Tess tillslut blir alldeles pirrigt tonårsförälskad i. Det är att vilja men inte kunna lita på helt ut, men ibland finns det vänner mitt ibland alla ovänner. Det finns ofta en yta som inte avslöjar något om den sorg och det som hänt innan, som ingen kan veta något om, i alla fall inte när man är nyinflyttad som både Tess och Jonathan är. Det visar sig att Jonathan har haft en häst förut, som han tvingades sälja. Och först där kommer hästarna i riktigt fokus.

Trots att Vänner tar upp många ämnen och vill vara med överallt i Tess liv och därför tenderar att bli lite splittrad är det framförallt en bok om Tess. Och Tess är precis som i de tidigare böckerna en väldigt modig tjej. Hon rider sin Sally trots att Sally har skyggat och skenat, hon vågar hoppa över hinder, sätta sig emot skolans värsta mobbare och bli kär i Jonathan.

Ändå saknar jag den enorma glädjen och det enorma ansvaret det innebär att ha en häst. Jag vill inte att allting ordnar sig bara för att hon blir kär och kanske till och med ihop med Jonathan, jag vill att Tess ska finna styrka och vänskap i Sally, i alla fall att hon ska vara en del av den. Men det kanske är så att hästar är fantastiska djur men att de ändå inte kan ersätta en vän.