I min värld är Pia Hagmar en av Sveriges hästboksdrottningar. Tyvärr är jag för gammal för att få ha läst hennes böcker när jag var i rätt målgrupp, så det är en litterär bekantskap jag har gjort som vuxen. Trots att jag inte tillhör idealgruppen för dessa böcker kan jag inte låta bli att älska dem. För att jag fortfarande känner igen mig själv så mycket i dem, för att jag fortfarande drömmer om en egen häst. Därför ville jag prata lite mer med Pia Hagmar.

Vad betydde hästar för dig som ung och vad betyder de för dig idag?

Jag var rätt ensam som barn, levde mycket i drömmar och fantasier. Min ponny då var min bästa vän, den jag anförtrodde mig åt och utvecklades tillsammans med. Han var också ett stort (för stort) ansvar som fick mig att växa och våga saker jag egentligen inte vågade. Numera fyller min häst nästan samma funktion, förutom att jag inte lider brist på vänner längre. Hon ger mig massor med inspiration, livsglädje och utmaningar. Utan henne skulle jag mögla ihop fullständigt framför datorn. Nu måste jag ut i alla väder och anstränga mig lite fysiskt. Det är väldigt roligt med en sport där man faktiskt kan utvecklas och bli bättre efter 40 och där alla åldrar möts.

När jag själv plöjde hästböcker som ung störde jag mig väldigt mycket på faktafel i hästböcker som ibland kunde dyka upp, blir du ofta blir rättad eller får detaljer påpekade av dina läsare?

Jag retade mig också på faktafel när jag läste hästböcker som ung. Framför allt minns jag att en häst kräktes i en bok, vilket ju hästar inte kan göra. Det upprörde mig mycket! Så visst är faktakorrekthet viktigt, och läsarna är MYCKET kunniga. Eftersom jag vistas i hästmiljö varje dag så tror jag inte att det så värst ofta är rena faktafel i mina böcker. Är jag osäker, t.ex om förloppet vid någon sjukdom, så rådfrågar jag veterinär.

Är den moraliska och pedagogiska aspekten viktigare i barn- och ungdomslitteratur än om man skriver för vuxna, hur mycket brukar du väga in de i ditt skrivande. Hur stor roll har de i förhållande till det estetiska?

Nej, det tycker jag faktiskt inte. Barn behöver också få tänka själva och slippa floskler nerkörda i halsen … Å andra sidan skulle jag aldrig skriva att någon behandlade en häst på ett felaktigt sätt utan att på något sätt markera att det är fel – men det skulle jag inte göra i en vuxenbok heller.

I serien om Tess tas ämnet mobbning upp, kan hästar vara en tröst om man som Tess inte har så mycket vänner? Tycker du att du har ett ansvar som författare att ta upp sådana ämnen?

Jag tycker inte att jag har ansvar som författare att ta upp någonting alls. Jag berättar historier som jag vill berätta, och om någon uppskattar dem är det ju kul. Det är klart att jag som författare skriver om ämnen som känns viktiga för mig själv. I många av mina böcker är ensamhet, rädsla och en känsla av utanförskap viktiga teman, det är ju inte helt utan anledning.

Hästboksgenren är, vad jag uppfattar det som, en genre som oftast inte tas på allvar, för dålig uppmärksamhet i medierna. Vad upplever du att detta beror på?

Jag ser det som ett uttryck för att allt vad kvinnor ägnar sig åt per definition verkar vara mindre värt än det män gör. Se bara hur t.ex yrken som läkare och advokat förlorar i status efterhand som de blir allt ”kvinnligare” yrken. Det är inte så värst många år sen som hästarna var männens revir även i Sverige.

Det finns mycket fördomar om hästvärlden. Som om flickor lockas till stallet för att få kamma manar, pussa luddiga mular och annat pyssel i väntan på att en man ska kliva in i deras liv och bli föremålet för all denna omsorg. Vill man ha något mjukt och luddigt att gosa med är det både enklare och mer ekonomiskt att skaffa sig ett marsvin. Här pratar vi om flyktdjur på ett halvt ton som kan bli riktigt farliga om de hanteras fel. Att en liten 11-åring klarar av att hantera en häst är värt all beundran, det är inget gulligt över det. Snarare tror jag att det är utmaningen i att få samspelet med ett stort djur att fungera är en stor lockelse.

Flickor verkar ha en väldigt trist, begränsad roll som typ går ut på att de ska vara söta och snälla (och smala). I ett stall värdesätts helt andra saker – som mod, kunskap och styrka. Denna betydligt bredare kvinnoroll tror jag också är mycket lockande.

Jag har svårt att förstå varför jag skulle skriva sämre bara för att jag skriver om det jag kan någonting om. För jag kan betydligt mycket mer om hästar än om kriminalitet – men mina ungdomsdeckare behöver jag inte försvara. Kanske för att de lockar många lässvaga pojkar till läsning, medan flickors läsning inte anses vara viktig, eftersom flickor tydligen läser ändå.