Du bor i ett tevespel, musklerna i ditt ansikte rör sig via joystick. Joysticken är din hjärna. Den är programmerad. Du zappar mellan brus, brus, förnedringssåpa, porrfilm och brus. Knastret av chips och cellofanpapper i sängen. Du har ingen lust att äta någonting. Du stänger av, zoomar ut, zoomar in. Hjärnan går på repeat. Rew, rew, rew. Allt tuggas, knastrar, brusar. Du vill, men du vill inte vilja. Allt är en lögn. Du är en lögn. Lögnen måste ifrågasättas. Allt är ett äckel.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva heter Ann Heberleins välförtjänt kritikerrosade roman, en bok om att leva med bipolär sjukdom. Johan Jönsons Livdikt skulle kunnat heta det samma, men är mer Norénsk med aggressiv framvällande ordmassor och isklara analystiska stråk, knivar.

Vill du någonting då?
som slingrande
Jag vet inte.
och ringlande
Vet inte?

Förmodligen inte. Jo, jag vill leva, såklart. Eller
rättare sagt: jag vill inte dö.

Det skulle gå att läsa Livdikt som ett samtal i terapisoffan. Då skulle jag dock råda diktjaget att byta terapeut då denne snarare verkar förstärka jagets självrannsakande, uppvigla det tvångsmässiga överanalyserandet. En bra terapeut frågar inte:

Nej, det troligaste är nog att diktjaget själv försöker blottlägga sitt destruktiva, deprimerade beteende, med följden av ett aldrig sinande tuggande, nötande, vändande och barskrapande. Alla konstateranden möts med frågor, alla frågor med en känsla av likgiltighet och död. Med tiden vet han allt mindre. Men in under lögnen ska han, in i alla skrymslen, avlopp, träck och hål. Själföraktet bara jäser och jäser ju mer han tvingar sig att blottlägga. Avslöjanden om kvinnoförnedrande sexfantasier, våld, tortyr, tankar om hur Harry Martinson hugger sig själv med en sax i magen, efterkommande fråga:

Vad finns i magen?

Magen mår inte bra av att läsa Livdikt. Även för den som liksom Stig Dagerman tycker att bra dikt ska göra ont, drabba är Livdikt för mycket. Övermagad. Den ger kväljningar, olust, beslutsångest och slingrar, ringlar som i citatet ovan.
Det enda som håller diktjaget levande är hans förakt, hat, tanken att ”ingen ska få le åt mitt livlösa lik”.

Jag tycker om att läsa de 138 noterna i Livdikt, tänker att de är stilla, vackra – den egentliga boken. Det andra, det är vad många författare i ensamhet genomgår för att kunna skriva sådana dikter. Först kommer diktjagets liv, omniösa anteckningar, självhat och ångest, sedan dikterna framsprunga ur livet. Vad är det som ljuger?