Det är mycket möjligt att jag aldrig mer kommer att kunna se ett program av Allsång på Skansen utan att tänka på John Ajvide Lindqvist Lilla Stjärna. Till och med nu, drygt en vecka efter att jag har läst ut den är det något som hänger kvar. Som om jag hela tiden förväntade mig att Anders Lundin plötsligt skulle bli knivhuggen i ryggen där på Sollidenscenen. Som om jag varje natt när det mörknat hör vargtjut från ungdomarna som flockas ute på gården. För att inte tala om varje gång jag passerar skylten till Svedmyra, förorten där några av romanens huvudpersoner väljer att bosätta sig. Då jag nästan, men bara nästan, hör en ljus och onaturligt klar flickstämma nynna på Abbas ”Thank you for the music” någonstans mellan de tysta husen.

Fast. Detta är egentligen inte så viktigt. Det är ju bara vad som förväntas av Sveriges numera största skräckförfattare. Viktigare är ondskan, utanförskapet, tonårsflickorna. Framför allt flickorna. Det är tonårsflickor som befolkar och styr i Lilla Stjärna och det är också i tonårsflickornas värld vi rör oss. Men ur olika perspektiv.

Det börjar med Theres. Eller Tora, eller Lilla – flickan som får olika namn i olika sammanhang. När Theres är spädbarn hittas hon i en korg i skogen av en svampplockande före detta svensktoppsartist. Lennart, som föredettingen heter, lever i den bittra värld som stjärnor vars bäst före-datum redan passerat, ofta lever i. Det vill säga med en dröm om att göra om, göra rätt, eller åtminstone få den där sista chansen att stå i stålkastarljuset igen. För Lennarts del blir den chansen Theres. Den lilla flickan med de outgrundligt blå ögonen har nämligen en gåva: hon kan, redan som spädbarn, ta toner så rena och klara att hon tycks vara av en annan värld. Lennart bestämmer sig för att behålla flickan och att helt sonika inte uppge för några som helst myndigheter att hon existerar. Därmed får Theres växa upp i ett mörkt källarrum och endast i undantagsfall se dagsljus. Bara Lennart, hans fru Laila och deras vuxna son Jerry känner till att hon finns.

Men en uppväxt i en mörk källare och med mycket begränsad social kontakt sätter naturligtvis sina spår. Här framkallar John Ajvide Linqvist frågor om uppväxttid och uppfostran som senare ska mynna ut i den ganska klassiska problematiken; vad skapar en människa och vad är det som får henne att göra som hon gör? En rad omvälvande händelser leder Theres, och berättelsen, fram till bokens andra huvudkaraktär: Theresa. Hon är på samma gång en vanlig och helt ovanlig flicka, uppväxt i en mer eller mindra vanlig familj. Theresa hamnar i det som kan sägas vara tonårstjejers största limbo. Balansen mellan att inte få vara med och att egentligen inte alls vilja vara det. För det mesta får hon inte. Fast Theresa utåt sett egentligen inte skiljer sig särskilt mycket från andra tjejer i samma ålder hamnar hon utanför. Hon är kanske lite tystare. Hon gillar poesi, hon äter ganska mycket, och ja, hon är väl egentligen inte särskilt snygg, men ärligt talat – vem tycker egentligen att man är snygg i tonåren?

När Theresa möter Theres via en poesisajt på Internet ändras mycket av detta. Nu tar historien en vändning i ett slags Idol-saga, där Theres och Theresa bygger Theres sångkarriär samtidigt som de drar igång ett helt annat projekt tillsammans med ett gäng andra, också utstötta och en aning annorlunda, tjejer. Och det är här, det är nu det står klart att Lilla Stjärna handlar om ganska mycket mer än bara blod och skräck. Utan att avslöja för mycket kan man säga att det som händer sen, det som så småningom landar i blodbad, förmodligen inte är förklarligt enligt några statistiska eller psykiatriska modeller. Det är då vi blir som räddast – när ondskan inte är begriplig. Det är också mycket den princip som modern skräcklitteratur, kriminalromaner ofta bygger på – att låta de utåt sett mest oskyldiga, otänkbara bli gärningspersoner. I Lilla Stjärna rör det sig dock inte om en, eller två, utan en hel grupp unga flickor som slutligen visar sig besitta denna dolda ondska.

Ondskan är alltså inget undantag. De utstötta är inte längre utstötta, utan en grupp. En ondskefull grupp. Eller, är det verkligen ondska vi talar om? Och bör det egentligen kallas utanförskap, när det potentiellt sett kan finnas hur många tonårstjejer som helst där ute i landet som är som Theresa?

Mycket av det som sker i Lilla Stjärna är naturligtvis allt för bisarrt för att det ens ska kunna gå att kunna tänka sig att det skulle ske i verkligheten. Det blir inte heller tydligt vad John Ajvide Lindqvist egentligen vill ha sagt med att låta tonårsflickorna ta den plats de tar, eller göra det de gör i romanens slutskede. Men någonstans tänker jag mig att handlingarna i berättelsen bara är metaforer för att visa på något annat. John Avjide Lindqvist väcker ändå en intressant tanke: nämligen den att världen är full av oförklarligheter. Lilla Stjärna blir en roman som på ett värdigt sätt tar John Ajvide Linqvist vidare från de tidigare böckerna och närmar sig inte bara svarta hjärtan, utan också samhällets svarta, svåråtkomliga hål.