Acrassicauda är ett band från Baghdad, Irak. De är klart influerade av västerländska band som Metallica och i viss mån Slayer, med en hel del progressiva inslag. Men samtidigt är de så mycket mer än så. De är ett band från Irak. Ett land sargat av tyranni och invasion och allehanda galenskap. Att det överhuvudtaget finns musik i den hårdare skolan i ett land som detta är både en gåta och en självklarhet.

Bandet börjar ta form några år innan invasionen och det är en märklig och engagerande berättelse som förtäljs. Boken har sin grund i filmen ”Heavy metal in Baghdad”, som vunnit flera internationella priser, och är en klart läsvärd historia. Några killar berättar om sin uppväxt i ett, från deras perspektiv, ganska händelselöst Baghdad där de letar efter västerländsk musik och lyssnar på allt de kan komma över. Detta betyder att de ena sekunden hänger sig helt åt Backstreet Boys och Aha, för att i nästa sekund upptäcka Metallica och Iron Maiden. Man kopierar band, köper från svarta marknaden och upptäcker en helt annan värld än den traditionella irakiska, med sin musik. Det är den mer traditionella ”folkmusiken” jag personligen tänker på när man nämner land som Irak, Iran eller Syrien, inte hårdrock av väst snitt.

Boken är upplagd på samma sätt som exempelvis ”Please kill me” och består av intervjusegment från de personer som på nägot sätt varit inblandade i skapandet av Acrassicauda, men främst då från medlemmarna själva. Det intressanta är inte bara musikskapandet utan även deras egen syn på landet Irak, Saddam Hussein och invasionen 2003. De upplever det inte som att landet var en enda misär under Saddams styre och ställer sig frågande till invasionen många gånger. Bland annat reagerar de på när statyn av Saddam rivs ner. Oavsett vad han gjort menar de ändå att han var en symbol för landet, dess ledare, och att det på något sätt var en sorgens dag när statyn revs ner. Detta är ju inte alltid den bild som media visar, vilket ger en annan dimension till boken.

Efter många om och men, harvar bandet på och medlemmarna flyr i omgångar sitt gamla Irak. Slutklämmen blir ett möte med hjältarna Metallica och att få höra av självaste James Hetfield att de har inspirerat honom.

Som sagt, det är en många gånger mycket engagerande läsning om något så enkelt som ett hårdrocksband, men samtidigt så ofantligt mycket mer. Många gånger om handlar det verkligen om liv och död bara för att ta sig till replokalen. Bomber briserar, soldater styr på gatorna och liken ruttnar i värmen. En klar skillnad från den ”trygga” Sverige där du kan repa i lugn och ro i din lokal och kanske mer bry dig om vad närmsta grannen tycker om ljudnivån.

Ett minus dock är språket. Jag tycker att mer krydda kunde lagts på själva översättningen. Allt som oftast genomsyras texten av språkliga och grammatiska fel som gör att själva läsningen stannar upp. Kanske är jag för petig och kanske ligger det en tanke bakom språkmissarna för att göra det mer levande och gripande, men personligen retar jag mig på det om och om igen. Sammantaget är det dock en väldigt intressant berättelse om hur musik kan förena och vidga vyerna.