På papperet verkade den här boken ha allt: Jag är tämligen förtjust i deckare som utspelar sig i det förflutna och / eller på exotiska platser. Släng dessutom in ett pusselmysterium som löses av en karismatisk huvudperson så är jag fast. Vad kan då vara bättre än ett mordmysterium som utspelar sig i det färgstarka Paris mitt under världsutställningen 1889?

Ganska mycket, visar det sig …

Världsutställningen och det nyöppnade Eiffeltornet drar till sig mängder med besökare. Mitt i folkvimlet faller en kvinna ihop och dör. Orsaken – ett bistick. Till en början väcker dödsfallet inga misstankar. Det är ju trots allt så att en viss procent av befolkningen lider av allvarlig allergi och då kan ett enda stick räcka. Men när fler personer dör tätnar mystiken.

Bokhandlaren och krönikören Victor Legris dras till mysteriet och påbörjar sin egen utredning. En utredning där misstankarna riktas både mot hans kompanjon och fadersfigur Kenji Mori och mot hans nyvunna kärlek, den ryska konstnärinnan Tasja.

Bakom pseudonymen Claude Izner döljer sig två bokhandlare, tillika systrar: Liliane Korb och Laurenece Lefèvre. Deras ambition med boken var, enligt egen utsago, att förena kriminalromanen med en historisk berättelse. Jag vet inte om resultatet hade blivit bättre om de hade valt ett av de båda alternativen i stället. Det märks att de kan sitt Paris. De lägger mycket möda på miljöbeskrivningar och fakta om världsutställningen. Tyvärr sker detta på bekostnad av mysteriet. I stället för att spänningen trappas upp fastnar man i vad som ibland känns som rena faktatexter. Det säger ganska mycket om en bok att man utan problem kan lägga den ifrån sig, trots att huvudpersonen befinner sig i livsfara. Dessutom är intrigen ganska rörig och man får inte något riktigt grepp om personerna.

Jag tror att boken vill för mycket, helt enkelt. Den vill både vara deckare, historisk roman och kärleksroman. Den lyckas inte med någotdera. Kärleksmötena mellan Victor och Tasja får mig att rodna. Inte på grund av att de är så heta, utan för att de är så klichéaktigt beskrivna.

Det är ett konststycke att spränga in fakta och lokalfärg i handlingen så att det blir naturligt och inte krystat. Hoppas att de båda systrarna har lärt sig den konsten till nästa bok i serien. Hoppas också att de då lägger mer krut på personbeskrivningar så att inte nästa bok känns befolkad av tvådimensionella figurer.

Förväntningarna var höga och jag ville verkligen tycka om boken. Tyvärr gjorde den mig besviken och svaret på frågan om vad som kan vara bättre är som sagt mycket. Till er som gillar pusseldeckare i den historiska genren kan jag till exempel rekommendera Jacqueline Winspears böcker om Maisie Dobbs och Steven Saylors böcker om Gordianus. Eller varför inte gå till mästarna själva? Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle.

Det otroligt snygga omslaget skulle jag däremot vilja ge toppbetyg.