Mina tangoskor ligger och vilar i sin skopåse. De har inte fått dansa på flera månader. Inte sedan jag tog lektioner av Gustavo. Han sa att jag tog för mycket initiativ. Aha, sa han. Du är en såndär, en som vill bestämma, det måste du släppa. Jag skulle ju följa, lyssna. Inte komma med egna idéer om hur vi skulle röra oss över takterassens kakelplattor. Jag nickade. ”No hay que pensar”, du ska inte tänka. En enda gång upplevde jag en total närvaro i dansen. Det varade i cirka en minut, kanske två. Sedan stannade vi och Gustavo sa att nu dansade du tango. Men att ta lektioner på en takterass under en stjärnbeströdd himmel är en sak. Att gå på så kallad ”milonga”, att gå till en tangoklubb, i Buenos Aires är en helt annan.

I Tangoexperimentet utforskas denna hemlighetsfulla plats, med alla sina oskrivna regler och hierarkier. Maria Thörnqvist, som är sociolog, är den rätte för att betrakta, granska och beskriva rollspelen, statusjakten och drivkraften som får människor världen över att dra på sig skor med skinnklädda sulor och dansa till raspiga gamla sånger om svek och brustna hjärtan. Hon använder sig själv som försöksobjekt i sin undersökning av tangons väsen.

I mötet med tangokulturen erfar hon något som hon kallar ”feministisk skam”. Att dansa tango innebär enligt Thörnqvist, att träda in i en värld där männen bjuder upp, bedömer sina danspartners och delar upp dem i riktiga och misslyckade kvinnor. Många män verkar använda tangon som ett tillfälle att pröva sin egen manlighet på damerna. Man viskar versos, komplimanger, i örat. Kallar henne för mariposa, fjäril. Vad hjälper det att hennes rodnande kinder kanske snarare beror på genans å deras vägnar, än av glädje över att blivit betraktad som vacker. När huvudpersonen av en kavaljer som först prisat henne och hennes tangotalang, plötsligt kallas både kall och europeisk, blir hon först sårad men skäms sedan över att ha deltagit i spelet. Hon som svensk feminist borde väl vetat bättre? Efter att hon inleder ett förhållande med en porteño och tanguero, alltså en tangodansande man från Buenos Aires, visar det sig att det finns andra faktorer än könsskillnaden som rubbar jämlikheten.

Tangokulturen i Buenos Aires bygger inte inte bara spänningen mellan manligt och kvinnligt utan kanske framförallt på den mellan nord och syd, mellan Europa och Sydamerika, mellan den argentinska peson och den svenska kronan. Argentinas ekonomiska kris 2001, då peson över en natt jämställdes med dollarn gjorde att pengar på folks sparkonton försvann som en brustablett löser upp sig i ett glas vatten. Även om det är snart tio år sedan, så har landets ekonomi långt ifrån återhämtat sig. Drygt 20% av Argentinas befolkning lever idag i extrem fattigdom.

I samband med krisen 2001 började tangoturismen blomstra. Plötsligt kunde européer och amerikanare åka till tangons huvudstad och leva som kungar. De kunde köpa exklusiva dansskor för en struntsumma, ta privatlektioner och anlita en taxi dancer, alltså betala för en danspartner som följer med till milongor under en kväll. Medan turisterna drömmer sig bort inne på stadens milongor sprättar stadens så kallade cartoneros upp soppåsar och sorterar skräpet på gatan för att överleva. Cartoneros säljer kartonger till maffian och får ut i genomsnitt motsvarande 10 kronor om dagen.

Thörnqvist funderar över om tangokommersen ingår i en global känslomarknad. Omfamningar och kroppslig närhet säljs för pengar. Det handlar inte om prostitution, utan om den råvara som säljs i dagens service- och låglöneyrken: känslor. ”Latinamerika knäpper upp skjortan, Europa betalar”.

Den mest intressanta motsättningen i Tangoexperimentet är kanske ändå den mellan skrivandet och dansen, orden och rörelsen. Då tangolivet och kärlekslivet blivit så konfliktfyllt att hon känner det som att hon håller på att bli galen, blir räddningen en penna mot ett gammalt skrynkligt kvitto. Hon rusar ut från en milonga och blir stående i entrén. Skriver några rader på ett gammalt kvitto. ”Det känns bra, välbekant på något sätt”. Hon låser in sig på toaletten och klottrar hejdlöst. När kvittot är fullskrivet spolar hon ner det i toaletten och förtrollningen är bruten. ”Jag har skrivit mig bort från hans armar”. Genom att bli berättare i sin egen historia återfår hon kontrollen över sitt eget liv och maktkampen mellan dem förändras. ”Krafterna som stångas heter inte längre syd och nord eller kvinna och man. De heter ord och omfamning”.

Som ni förstår är Tangoexperimentet en fantastisk bok. Intressant även för de som aldrig satt en skinnsula på ett tangogolv. Det är en välskriven och ovanlig skildring av en subkultur. Det är ett experiment som undersöker mänskligt beteende, jämlikhet och vårt behov av att fly tillvaron ibland. Det är en hyllning till drömmen.