För några dagar sedan skrev jag om The Queen in Hell Close, ett utdrag ur Sue Townsends roman The Queen and I. Det var så roligt att jag ville läsa hela romanen.

Nu önskar jag lite att jag inte hade gjort det.

Grundhandlingen är förstås densamma. Republikaner vinner valet i Storbritannien och drottningen blir avsatt. Nu måste hon och hela den kungliga familjen lära sig leva under helt andra omständigheter än de blivit vana vid, på pensioner och socialbidrag i ett ruffigt kommunalt bostadsområde.

Men öppenheten från utdraget The Queen in Hell Close – det var taget från mitten av romanen – är helt förlorad. Allt man där fick fundera på själv, hur gick det så här och hur ska det gå, är fullkomligt tilltäppt. Det gör romanen oerhört mycket tristare.

Inte nog med att det finns en ramberättelse som gör slutet förutsägbart nästan från första sidan – drottningen somnar framför teven i första kapitlet, kan ni gissa hur romanen sedan slutar? – det finns dessutom en fullkomligt överflödig konspiration där den republikanske ledaren varit tevetekniker och tagit makten genom att tillsammans med sina forna kollegor sända ut ”subliminala budskap till den tevetittande allmänheten med lydelsen: ”RÖSTA REPUBLIKANSK – GÖR SLUT PÅ MONARKIN!” Som att det vore en mer absurd idé att man på normal demokratisk väg faktiskt skulle kunna avskaffa kungahuset.

Att läsa romanen översatt till svenska blir man heller knappast gladare av. I synnerhet de brittiska sociolekterna – hur olika folk talar i olika samhällsklasser och områden – som Townsend fångat så finurligt, fungerar inte alls på svenska. Nu brukar man ju säga att översättningar åldras snabbare än originaltexter. Den här är från 1993 och skulle förmodligen gjorts annorlunda idag. Men ändå. ’Oppas för hoppas är ingen bra lösning alls.

Drottningen på socialbidrag. Det är ju en intressant idé. Tyvärr skjuter författaren den i sank genom att lämna alldeles för lite öppningar. Man kunde vandrat genom romanen som en storögd unge eller nosig hund, men slits istället framåt som av en otålig förälder eller matte och ser möjligheterna bara försvinna i ögonvrån. Så tråkigt.