1888 års London är en mörk, tung grav av fattigdom att falla ner i. Här var klimatet redan hårt för utslagna och prostituerade när Jack the Ripper började härja i gränderna. Fallet är en av vår tids olösta, som odödligt lever kvar på sin mystik. I dagens East End skyltar pubarna med hans namn och oräkneliga böcker och filmer har gjorts på ämnet. Vissa hävdar till och med att de sitter inne med sanningen bakom morden. Till skillnad från olösta fall i mer modern tid kan man idag skylla mycket av det ouppklarade på polisernas arbete.

Osäkerheten som en direkt följd av bristen på rutin i fall av seriemördare, men även teknik i hanteringen av brottsplats, vittnen och bevismaterial, där utvecklingen gått framåt och där det är för sent att göra annat än gräma sig över förbiseenderna. Den likhet som dock finns med andra olösta fall, och som alltid kommer att finnas, är den uppsjö av hopkokade teorier och vilda fantasier grundade i konspirationsträsket som lever vidare på de små korn av sanning som finns i dem. Glenn Lauritz Andersson har, till skillnad från detta träsk, hållit sig till den information som finns att tillgå. Boken är späckad av foton, fakta, kuriosa och detaljer, vilket inte blir tråkigt, utan tvärtom bildar en outhärdlig spänning. Historien läggs fram som en deckare av vår tid, med de bestialiska morden som en kontrast till de påhittade vi ständigt sköljs över av. Den här boken har också hamnat på pockettoppen, med den intressanta skillnaden mot övriga på den listan att detta ju är ett realfall. Det som står här har hänt! Jag läser vidare med stor rädsla för mörkret, men också en tvångsmässig fascination för de fotografier från bårhus som utlovas i texten. Vad är det som får oss människor att älska mörkret? Vad är det som gör mordfall så intressanta?

Under läsningens gång märker jag hur min syn på omvärlden påverkas. Ungefär som när jag läste American Psycho och började få konstiga idéer på tunnelbanan, finner jag mig här i ständiga tankar på en vass kniv mot strupen. Jag tänker på inälvor och hur lätt det var att hamna utanför systemet som kvinna på 1800-talet. Vad det ger någon att begå såna handlingar. Hur ömtålig en människas kropp är. Vilket stort hat man kan bära på. Om offren, kvinnorna, var vilka som helst eller inplanerade och utvalda. Det är fascinerande! Jag läser vidare och går ner mig totalt, trots att jag knappt kan somna efteråt.

Jack the Ripper blir Jack Uppskäraren på svenska. Det är ingen hit. En hit däremot är den faktabas boken grundar sig på. Här får du allt! Breven som skickades till polisstationen. Kartor över hur gatorna låg i förhållande till varandra. Coronerförhören (tack och lov i förkortade versioner, men med alla de olika klockslag och vittnesmål som vändes och vreds på där). Förhållandena på polisstationen, med plötsliga semestrar, bråk och poliser som pratar ut i pressen. Känslan av 1888 som förmedlas genom detaljer, att referenser i tiden förklaras, tidningsurklipp som återges med sina tidstypiska teckningar av vad som skett (innan kamerans genombrott) eftersom tabloiderna låg i sin vagga. Att sälja lösnummer på morden blev en kommersiell hit och Jack the Ripper den förste seriemördaren att bli världskändis.

Blir det inte tråkigt med fakta och fotnoter då? Nej. Anderssons språk flyter på. Drivet i läsningen blir självklart i och med morden, gåtan som dras åt hårdare och hårdare. Inte förrän mot slutet av boken kommer kapitlen som tar upp myterna: legenden Jack the Ripper, skrönor som ligger till grund för det man matats med i mer populärkulturella alster som From hell, film och seriealbum, det enda jag själv hade satt i mig i ämnet sedan tidigare.

Blir man inte frustrerad av att aldrig få veta, då? Jo. Men det hindrar åtminstone inte mig från att sluka. För dem med intresse för seriemördare och en inte alltför klen mage är detta en spänningsroman som klippt och skuren för de ljusa sommarnätterna. Skynda nu, innan gränderna blir för mörka och de röda halsdukarna för vanligt förekommande …