Den onda häxan är död. Återstår firande och vad som ska bli av hennes paljettskor.

Nej, det är inte en scen ur Trollkarlen från Oz. Det är Thereses mammas och morbrors reaktioner på att deras mor har dött i Anne B Ragdes roman Arseniktornet. Therese och hennes mamma Ruby reser till Rubys ursprungsland Danmark för att begrava mormodern och reda ut dödsboet. Mamman och morbrodern firar och berättar hånfulla anekdoter. Therese sörjer i smyg sin exotiska mormor.

Hur blev det så? Ragde söker sig i romanen bakåt i tiden. Thereses barndomsminnen av den färgstarka mormodern, Malie. Rubys liv och hennes barndom som den som förstörde Malies karriär, som tvang henne att lämna scenen och istället passa ungar i villaförorten. Så Malies ungdom och Mogens, den förrymde prästsonen som från publikplats förälskat sig i Malie och går med på att gifta sig, när hon nu är så illa tvungen. Toffelmannen Mogens, som drar sig undan med sitt piano och sina skisser, porslinsmålaren vars ambitioner går om intet i skuggan av Malies mer uppmärksamhetskrävande förfall.

Arseniktornet är en omfattande släktkrönika som kunde ha tagit betydligt större plats i anspråk. Den är skickligt skriven, med samma blick för detaljer, samma förmåga att levandegöra miljöer och människoöden som författarens tidigare översatta Neshov-trilogi, den som inleddes med Berlinerpopplarna och blev hennes genombrott i Sverige, men som egentligen kom ut några år senare på originalspråket norska. Stilsäkerheten och fokuset på familjelivets mörkare sidor finns också i Arseniktornet, men ambitionen att ingående skildra så många människors livshistoria blir lite mastig i en roman. Kanske hade trilogin varit ett bättre val redan här.

Arseniktornet är i alla fall mycket. Mycket människoöden. Mycket modern historia, både i Danmark och Norge, dit Ruby så småningom flyttar, men också dit Mogens åker för att se bruket där blåfärgen till hans älskade porslin en gång producerades. Där står arseniktornet, det som skulle skilja den dyrbara färgen från giftet och som så lätt blev en dödsfälla för arbetarna. Mogens vill måla tornet men får inget gehör. På så sätt står tornet, den destruktiva längtan efter skönhet, också för historien, den solkiga, som ingen vill kännas vid.

Elise Karlsson läser i Svenska Dagbladet Arseniktornet ihop med en hel bunt andra historiska romaner med kvinnor i centrum och konstaterar just att den historiska romanen blivit den arena för vardagsliv och kvinnors erfarenheter som fortfarande sällan får plats i den traditionella historieskrivningen. Hon ser också en fara i romanformen som ofta – och med viss rätt – läggs de historiska romanerna i fatet:

När historiska romaner som ”Arseniktornet” konsekvent låter perspektivet vara ”den lilla människans” lägger de över allt ansvar för livskvalitet och lycka på den enskilde och dennes moraliska val.

Visst är det så. Och samtidigt: vad handlar Arseniktornet om, om inte just de strukturer som begränsar människor i deras specifika omständigheter – och om vad dessa begränsningar trasar sönder, inom människor och människor emellan. Om fattigdom, om kön och sexuell utsatthet, om kriget, ockupationen och rasismen, om sociala konventioner, grusade förhoppningar och skuld.

Vad händer med en mor som helst skulle valt bort sitt barn och gjort något annat men inte haft möjlighet? Vad händer med barnet som får skulden för sin mammas olycka? Med mannen som bara är en utväg?

Vi som läsare får åtminstone början till nycklar. Vi kan följa ting och teman i dessa för varandra slutna människors liv. Själva får de emellertid sällan syn på någon annan sida av saken än sin egen. Bilderna av Malie, Mogens och Ruby förklaras och fördjupas bara för läsaren. För karaktärerna förblir de oförenliga, obegripliga och oförlåtliga. Däri ligger tragedin, att vi så sällan kan greppa varandras hela bevekelsegrunder och erfarenheter.

När jag långsamt slår igen Arseniktornet är det därför med en känsla av otillräcklighet. Av att ett människoliv är något så ogripbart, ofantligt stort. Vartenda människoliv. Ofantligt.