Det är nästan fascinerande att läsa recensioner från olika håll om Göran Greiders senaste bok, Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Det spretar, minst sagt. Någon tycker att den är för ostrukturerad, en snårskog. Någon att det är det bästa han har skrivit. Greiders hemtidning DalaDemokraten utnämner boken till en av de senaste årens viktigaste böcker och DN:s recensent nästan storknar av löje över Greiders framtidssamhälle med nolltillväxt.

Det är kanske inte undra på. Det måste finnas en väg ut ur det här samhället är förstås en politisk bok som i djupt personlig, essäistisk stil tecknar såväl författarens egen utveckling och läsning som vår samtidshistoria och vår möjliga framtid. Knappast frågor som lämnar någon oberörd.

Det senaste jag läste av Greider var hans Vem är rädd för litteraturen? Gemensamt med den har den här inte bara den skarpa titeln, utan också en bild av de senaste decennierna där 1970-talets debattklimat framstår som på många sätt ursprunget och idealet. I första delen av Det måste finnas en väg ut ur det här samhället, ”Vänstermedvetandet”, tecknar Greider sin egen bildningsväg, från uppväxtens arbetartillvaro i Vingåker och ströjobb i industrin och vården, till Stockholm, universitetet och kultursidorna. Till 70-talsandan och möten med olika vänstergrupperingar och gröna vågare hänför han känslan av att allt var möjligt och tillåtet. Att en arbetargrabb som han själv kunde söka sig vidare, kunde både läsa filosofi och skriva dikter, men likaväl den politiska framtidstron, att samhället gick att förändra till det bättre.

1900-talet är för all del ett mörkt århundrade, men det är också en imponerande berättelse om samhällelig förbättring. Människor har gått samman och krävt utökade rättigheter, större frihet, mänskligare villkor – och de har, generellt sett, lyckats. Greider gör den delen av historien levande och det måste man nästan älska honom för. Det gör åtminstone jag.

Långt ifrån allt är naturligtvis solsken. Sedan någonstans kring 1980 har klyftorna i samhället ökat, i Sverige som i västvärlden i stort, och utgångspunkten för Greiders bok är ”den dubbla krisen” – den ekonomiska krisen och klimatkrisen. Kapitalismen och den ständigt pockande konsumtionsideologin håller på att måla in oss i ett hörn. Vi trappar ständigt upp en livsstil som är ekologiskt ohållbar. Jo. Men sen då?

Gång på gång visar sig människor missnöjda med den riktning samhället tagit. Ändå lyser alternativen med sin frånvaro. Våra största politiska partier tycks fokusera på samma väljargrupp, den urbana, resande medelklassen som gärna dövar samvetet med mer konsumtion, om än med politiskt korrekta förtecken. Fortfarande heter det att vi ska ”konsumera oss ur krisen” och att lösningen på miljöproblemen skulle finnas i ”grön tillväxt” och mer arbete.

Greider går igenom de senaste decenniernas politiska debatt och pekar på avsaknaden av helhetsgrepp och framtidsdrömmar. Vänstern och miljörörelsen har alltför länge ängsligt låtit borgerlighet och nyliberalism sätta dagordningen och misslyckats med att formulera alternativa ideal. Själv framhåller han, precis som Richard Wilkinson och Kate Pickett vars Jämlikhetsanden kom på svenska tidigare i år, att tillväxt inte längre är någon lösning på (väst)världens problem. Det kan bara social jämlikhet (också globalt) vara.

Det måste finnas en väg ut ur det här samhället kryllar av återtagna ord och inspirerande formuleringar. Att ”frihet” är ett sådant återtaget begrepp kan kanske låta lite märkligt, men ”frihet” är för Greider inte bara liberalernas juridiskt sett lika möjligheter för människor, utan de reella lika möjligheter som bara kan stamma ur utjämnade sociala klyftor.

Välfärdsstaten är nämligen på det mest grundläggande sätt just ett uppbrott från klassamhället, ja, ett uppbrott från de mångtusenåriga förtrycksmönster som rör klass och kön. [---] Välfärd innebär omvälvning av det bestående. För att vara konkret: en bättre a-kassa innebär mer makt för löntagarna och utgör därmed ett motstånd mot och ett uppbrott från de rådande maktförhållanden som under kapitalismen alltid är till arbetsgivarnas och kapitalägarnas fördel.

Kapitalism och kortsiktiga vinster kommer aldrig att lösa miljöproblemen. Det kan bara människor som på demokratisk väg kontrollerar sin egen framtid göra. Därför får vi inte släppa ifrån oss makten över vårt arbete, våra framtida liv och våra gemensamma resurser till slutna, odemokratiska styrelserum – och här jämför Greider faktiskt kapitalistiska storföretag med exempelvis stalinistisk diktatur – utan vi måste återta problemformuleringsprivilegiet och tron på att människor kan göra skillnad.

Varken jag eller Greider påstår att han sitter inne med alla svar, och i vilken utsträckning man kan ta till sig och gilla den här boken bygger säkerligen en hel del på vilken politiska grundsyn man har, men Greider ställer frågorna. Han vidgar gränserna för det politiska tänkandet betydligt i förhållande till hur de i nuvarande sömniga valdebatt ser ut, och det är för tillfället ganska stort. Han lyfter fram historien och läsandet som det kan vara, som en inspirerande, peppande annorlundahet. Vi kan förändra världen. Det har människor faktiskt alltid gjort.