Torg, korg, eko är Sara Hallströms tredje diktsamling och i denna lägger sig dikten längre ifrån läsaren än vad den gjort i de två tidigare böckerna, där den istället varit nästan jobbigt nära. Nu infinner sig en ny distans som får mig att sakna närheten, jag upplever mig bli lämnad ensam och tvingad att stå själv inför detta nya. Det är obehagligt.

I debuten Vi måste ha protein från 2004 rörde sig dikterna kring mig, nära på ett sätt som gjorde mig sällskap, kanske handlar det om identifikation eller vardaglighet men det var dikter att vara i. Rötter smälter kom tre år senare och den är full av liknande bilder som titeln. Jag ser framför mig, gång på gång, hur dessa rötter smälter, rinner ut, upplöses.

Det jag finner från de tidigare diktsamlingarna som följs upp och utvecklas igenom författarskapet är fokuseringen på platsen och staden som tillslut uppenbarar sig. I Torg korg, eko är platsen ett torg, ett hus och ett hem, men den är påfrestande anonym, tom. Jag ser människorna där men jag hör dem inte, känner dem inte, når dem inte.

Människorna som dagligen besöker
platsen blir de enda som påminner
om vad som hände och kan upprepas
Folksamlingar kommer att uppstå och
begränsas till timmar Kvarteret börjar
synas när det nästan inte längre
är

Där de tidigare diktsamlingarna handlar om ett varande är Torg, korg, eko istället ett blivande. Hur varandet hela tiden strävar efter något annat och blir till genom språket eller handlingen, genom att det sätts ord på, uttalar det, upprepar det, befäster det, gör det möjligt.

Grå hand, glas, ju tjockare damm ju
tjockare text, ju fläckigare röst, smulad i zoner
och trådar Var en karta
över natten i någon stad Var en fråga
om det som saknas kan försvinna en gång till
Om platser bevaras när de inte är
nedtecknade men tecknade i

Det är också genom att något står i ständig förändring som gör att skeendet aldrig kan övergå till varandet och därför fastnar i blivandet utan att kunna ta sig därifrån. Det är att vittna om något man sett, att upprepa ett eko, eller bara det där desperata behovet av att lämna ett spår efter sig, göra avtryck.