Ingen människa kommer att läsa denna text. Jag skriver den av pliktkänsla. Jag har modifierat min ståndpunkt. Som man kanske kan läsa mellan raderna i Davids och Kens repliker ovan så har jag och grabbarna diskuterat innebörden av Maria Carlssons recension under året som gått. På hoppfältets veranda, i sjukhusets omklädningsrum och i bastun osv. Utredningarna har väl mest (som Davids replik antyder) kretsat kring huruvida jag kan anses personifiera ett genusbegrepp eller ej. När jag tänker på saken så har tjejer deltagit i diskussionerna också. Eva säger att min självbild som timid mjukisman är felaktig och att jag tvärtom ger ett påfallande macho intryck. Detta visste jag inte om. Enligt somliga kan det stämma att jag är grabbigheten personifierad.

I förrgår kom ett chockerande inlägg i denna debatt från en tryckkammare. En expert på hyperbarmedicin hade läst boken, och jag trodde att jag skulle få tekniska/medicinska dykarklockekommentarer. Istället ifrågasatte han varför jag överhuvudtaget gjort mig besväret att uppfinna detta hemska scenario för att föra två tidigare vänner nära varandra? Hade de inte kunnat prata med varandra i alla fall? Jag svarade att det var osannolikt eftersom de blivit ovänner.
-Typiskt killar, sade tryckkammarmannen.
-Vadå, att inte kunna kramas annat än i en katastrofsituation? frågade jag.
-Nej, jag menar det här att du tvunget ska hitta på en katastrofsituation.
-Jamen, sade jag, det är ju filosofiskt också. Jag har förvandlat en symbol för frihet till en symbol för ofrihet.
-Det är det jag menar, sade tryckkammarmannen.

I en rolig loggbok för fallskärmshoppare inleds varje sidas fritextredogörelse med den förtryckta rubriken NO SHIT THERE I WAS, och det är väl ungefär så jag har tänkt mig berättande litteratur. Vinden i seglet for smattrande in, och böljan kring stäven svallande hävdes och brusade starkt för det gående skeppet. Tryckkammarbehandling används bland annat för att läka sår, dvs, en komplicerad, flera ton tung omgivande, omslutande, konstruktion som dramatiskt påverkar en eller flera människors livsbetingelser i syfte att komma åt något litet som gör ont. Ungefär som den skotska pjäsen: Regn och storm och blixt och dunder för att belysa vägknutar i karriär och äktenskap. Med stöd av Gösta Berlings saga vill jag friskriva grabbar i allmänhet från min personliga svaghet för händelser, men jag tror att någonstans i skärningspunkterna mellan trådarna från Maria Carlsson och från tryckkammaren så finns något att nysta i. Tanken på att skriva ett relationsdrama om två män som sätter sig ner på ett fik för att över en lång kopp kaffe försöka prata om varför de blivit ovänner, och huruvida de kan göra något åt det, känns obehaglig.

Med vänliga hälsningar Anton Westman.

Btw, Maria. Du borde träffa Anton. Du kommer bli överraskad.

Hej, det är löjligt att föra dialog med sina kritiker, men om någon tycker att tankeinnehållet i Maria Carlssons recension är intressant så kan det kanske även vara av intresse att veta att den nästan ordagrant följer den massiva kritik jag fick för mitt examensarbete på Journalisthögskolan, ”Fredagskväll med boysen”. I spåren av Grönlands snabba sociala omvälvning kom Grönlands unga män, men inte unga kvinnor, att bli en av världens mest självmordsbenägna populationer. Ett förhållandevis vanligt sätt att dö för en grönländsk ung man på nittiotalet var att supa sig full och sedan skjuta sig eller hänga sig. Som mitt examensarbete åkte jag därför till Sisimiut, Grönlands näst största stad, och söp mig dyngpackad med unga grönländare. Jag trodde att min skildring av detta skulle rendera mig något pris uppkallat efter någon suffragett, men istället var det på håret att jag fick ut min fil kand. ”Fredagskväll med boysen” polariserade lärarkollegiet till den grad att de argumenterade med varandra inför mig. Bland de negativa omdömena fanns, precis som i Maria Carlssons recension, klyschighet, recession/tillbakagång, grabbighet, manschauvinism, kvasiintellektuellt dravel, plattityder, med mera. Lärarkollegiet på JMK nämnde även misogynitet.

Jag skulle förstås önska att jag kunde säga att jag har full koll på mig själv och dessa frågor, men det kan tyvärr inte uteslutas att jag är en naiv skildrare. Jag kommer att tänka på när jag skulle få ligga med Sao Paulos bästa hora. Jag var i Brasilien och hoppade fallskärm med mina överklasspolare. Vi åkte sportbilar ut till hoppfältet och lyssnade på Metallicas efterlängtade ”St. Anger”, men det blåste kyttiga vindar och en av mina vänner skadades svårt i en landning. Jag ombesörjde det initiala omhändertagandet och åkte med i ambulansen och fick blod på mig osv, och när det hela var över så ville mina vänner skramla till en natt med en förstklassig lyxprostituerad.
-Vad är det för tjejer då? frågade jag.
De tog fram senaste numret av den brasilianska utgåvan av Playboy.
-Så här ser de ut, berättade brasilianarna. Det kan kanske till och med bli en av de som du ser på bild här.
Bilderna var fina, bortsett från att tjejerna hade något mindre bröst och något större rumpor än i motsvarande svenska publikationer, men jag sade tack men nej tack. Brasilianarna frågade om jag var dum i huvudet, men jag förklarade att det skulle kännas hemskt om hon kanske inte tyckte om sitt jobb eller mig. Denna inställning tycke brasilianarna var ”tjejig”. Det kan alltså vara så att jag i både ”Fredagskväll med boysen” och ”Fjärde torsdagen i november” ger uttryck för grabbighet utan att förstå det själv, eftersom jag anses tjejig i min grabbiga närmiljö.

Med vänliga hälsningar Anton Westman.