Det känns som en jäkligt knäpp grej. Att frivilligt åka till Afghanistan. Men Diana Janse gjorde det. Hon arbetar som diplomat, och i den här boken skildrar hon sina år i Kabul, den gråaste staden på jorden, där man åker på sightseeingturer till ruiner och samtalar om hur många timmar elektricitet man hade igår. Man träffar krigsherrar som skryter om de framsteg som alldeles uppenbart inte har gjorts och biståndsarbetare som reser från katastrof till katastrof. Man kan nog lätt bli lite galen, frustrerad känns som ett för svagt adjektiv i sammanhanget.

Men det är något med Diana Janse och Kabul som stämmer överens. Inte för att det finns särsklit mycket att tycka om där, eller för att hon skulle passa in särskilt bra, utan av precis motsatta skäl. Kabul är i förtvivlat behov av någon som försvarar det, och Diana Janse är rastlös och har svårt att passa in någonstans. Att då befinna sig på en plats där ingen passar in, där alla är främmande, är att vara lite mer hemma. Att bli trött på kylan på vintern och värmen på sommaren, på människornas, särskilt kvinnornas hopplösa situation och på det tröstlösa i det uppdrag hon har, är självklart. Men när hon reser på efterlängtad shoppingsemester till Dubai eller åker hem till Sverige över julen längtar hon snart tillbaka. Det är som att livet är för lättlevt i västvärldens rikaste länder, tillvaron där en chimär.

Kabul sett genom Diana Janses ögon är långt ifrån någon idyll. Det finns inte många försonande drag i hennes beskrivning av staden, och hennes skarpa öga träffar såväl afghaner som utländska diplomater och militärer. Boken karaktäriseras av en luttrad galghumor och en konstaterande, obarmhärtig stil. Hon visar ingen pardon i beskrivningen av de krigsherrar som nu tillåts styra landet, eller låtsas styra det, utan att åstadkomma någonting mer än ökad fattigdom. Hon förkastar Afghanistans president Hamid Karzai som ett resultat av kohandel, åsiktsbyten och minsta gemensamma nämnare. Hon upprörs över synen på kvinnorna, det eviga tjatet om att Afghanistans kvinnor är så högt värderade och respekterade av sina män, den totala bristen på möten med dem eftersom de inte får lämna hemmet.

Det finns en uppgivenhet i tonen, något man kanske skulle kunna bli upprörd över men som jag också upplever som befriande. Det finns ingen falsk käckhet alls. Och den obarmhärtiga bilden träffar också henne själv – vad är egentligen meningen med hennes arbete, kan hon egentligen förändra någonting? Nej. Ändå fortsätter hon arbeta. Varför? Vet inte. Standardförklaringar för närvaron i Afghanistan saknas, och många av sakerna man sysslar med – resor till olika provinser, besök hos diverse guvernörer – verkar helt gagnlösa. Väl hemma i Stockholm ska hon rapportera och ställs inför en tjänsteman som blandar ihop Istanbul med Islamabad och inte har en aning om förutsättningarna för hennes arbete. Ändå förvarar hon Afghanistan för vänner, ändå letar hon ljusglimtar. Det finns något väldigt mänskligt i det.

Stilmässigt är det här något av en dagbok, där skildringar av arbetsresor och kollegor blandas med utdrag ur Diana Janses privatliv: ett besök av syskonen och fadern, ett brustet förhållande i Stockholm. Men tonen är hela tiden distanserad och luttrad, även när hon beskriver hur det känns när hjärtat brister. Till en början tänker jag att det är negativt, att det gör att man bryr sig mindre och inte dras in i skildringen. men efter ett tag inser jag att effekten blir tvärtom. Att den där distansen är den man måste hålla för att inte bryta samman, både när man försöker komma över en kärlekshistoria och när man försöker klara sig känslomässigt i en hopplös arbetssituation. Att den säger mycket både om Diana Janses arbete och om hennes personlighet.