Magnus Florins nya bok Ränderna beskriver en process som löper från en verklighet till en annan. Exakt vad förvandlingen inbegriper är inte helt enkelt att svara på, varken för läsaren eller för den ”Magnus Florin” som utgör verkets subjekt.

Klart är i alla fall att moderns död utgör katalysatorn. Här föds också den besatthet av ränder som löper genom berättelsen. Efter moderns avsiktliga drunkningsdöd brukade Florin gå ned till bryggan vid vattnet för att spana efter flytande kroppar. ”Vågorna bildade ränder i vattnet. Sedan såg jag ränder överallt.”

När Sveriges Allmänna Konstförening kontaktar honom med en förfrågan om att skriva en text utifrån ett valfritt konstverk, väljer han ett fotografi av konstnären M (som i verkligheten heter Maria Miesenberger). Motivet föreställer två barn i en skrinda. Skrindan formar ränder och det är dessa han fastnar för. Första meningen kommer till honom som en vision: ”Mamma bad mig och min lillebror ta fram de randiga kopparna.”

M blir en av Florins vägvisare ned i minnets och det omedvetnas underjord. Han gör hennes bilder till sina egna i en stark identifikationsakt och kommer på den vägen i kontakt med sin egen barndom och den sorg som finns begraven där. Konsten fungerar förlösande.

Den andra vägvisaren är psykologen och psykoterapeuten S. Florin söker upp henne på institutet där hon arbetar, för att ställa några frågor angående barnterapi. Det har att göra med ett pågående bokprojekt som fötts ur texten till M:s bild. Florin har några vaga minnen av att själv som barn gått i terapi på institutet.

Hans frågor visar sig vara diffusa och första mötet med S är svävande. Hon berättar dock något viktigt för honom: ränder är en bland barn vanligt förekommande bild för sorgen. Ingen klarar att vara konstant ledsen, svärtan bryts ständigt av med ljusa intervaller där glädjen får rum.

Florin fortsätter att regelbundet besöka S. Allt som oftast vill han känna på den sand och de leksaker som i barnterapin fungerar som projektionsyta. Hans ärende är hela tiden boken, men läsaren förstår snart att mötena har utvecklats till en inofficiell terapiprocess.

M och S utgör de två bärande pelarna i verket. Men parallellt finns också en annan dimension, som ger liv och hopp åt det sorgearbete som pågår på dubbla fronter. Det handlar om ett skapande, en språklig tillblivelse. Ständigt uppstår i texten rim och andra parallellismer där den vanligast förekommande är anagramet. Ur ”Magnus Florin” kan utvinnas obehagliga, illavarslande kombinationer som ”sorg”, ”farlig”, ”amorf”, ”gam”, ”larm”. Men det kan också, som modern påpekar när Florin i slutet av boken i en förlösande scen lyckas närma sig minnet av henne, generera helt andra ord, som: ”filur”, ”sol”, ”rolig”, ”amor”, etc.

Skrivandet förmår skapa en ny verklighet, en ny början. När den döda modern i detta plötsligt vunna möte frågar sin son om han saknar henne, svarar han:

- Jag vet inte. Inte dig, men det finns ett rum.
Hur ser det ut där?
- Ja, det är väl randigt.

Jag läser det som att det randiga rummet är själva den här boken, den här texten med dess svarta ränder på den vita ytan. Genom skrivandet har något fått en möjlighet att födas ur det som gått förlorat. Här finns en försoning och en balans som gör förlusten möjlig att leva med.