Piratförlaget ger ut en debutant – är det något att höja på ögonbrynen åt? Piratförlaget ger ut en debutant som har skrivit en deckare, som dessutom blir ett av veckans boktips i Daniel Sjölins tv-soffa i programmet Babel. Ja, nu börjar det likna något.

Jag minns inte riktigt vad det var som fick mig att vilja läsa Fallet Vincent Franke från början. Kanske berodde det på det jag just skrev, att författaren debuterar med något som på flera ställen benämns som en deckare. Människor som skriver deckarhistorier vinner alltid min respekt, oavsett hur dåligt de skriver, ty jag lever med föreställningen om att deckarskrivande kräver någon form av logisk intelligens som jag själv aldrig tror mig kunna få.

Hur som helst; jag börjar läsa Fallet Vincent Franke, men vill genast sluta med det efter bara ett par sidor in i boken. Fallet Vincent Franke ger mig klåda. Redan vid det mycket tveksamma omslaget med svulstigt typsnitt i kombination med bilden av en kvinna med händerna fastbundna ovanför huvudet börjar det klia i mig. Det blir sedan inte mycket bättre när jag öppnar boken och varannan mening består av ”Jag är fattigare än en könsstympad porrstjärna” och andra, ibland småfyndiga, ibland klyschiga, liknelser. Klåda rakt genom hjärnan och ut i fingrarna som bläddrar!

I början har jag dock ännu större problem med bokens berättarperspektiv och tempus. Historien berättas i första person presens. Och här kanske det är läge att berätta av Christoffer Carlsson huvudkaraktär Vincent Franke är en ung morfinist som just kommit hem efter två veckor i Kronbergshäktet och medföljande avgiftning. Bara ett kort tag efter att han kommit hem och fått i sig sin första lugnande morfinkapsel bankar det på hans ytterdörr. En gestalt, en ung kvinna med östeuropeisk ursprung knuffas in i Vincents lägenhet och det här är början på historien. Det blir Vincents uppgift att se till att kvinnan inte rymmer från hans lägenhet, allt på order av en figur vid namn Pastor, härskarnas härskare i Stockholms undre värld.

Problemet är att upptakten till denna historia, berättad i presens och jagperspektiv blir allt för instängd. Åtminstone är det så jag upplever det: för det här är ju en deckare, och deckarhistorien gör sig oftast inte skildrade ur en enda persons synvinkel. Att gestalta en värld, den så kallade undre världen, med trovärdighet, är inte lätt när världen bara syns från ett håll. Den blir för endimensionell. När det dessutom görs i presens, en berättartempus som för mig är nära förknippat med självupplevda uppväxtromaner och bloggprosa, blir det smått orealistiskt. Det är som att rösten som ska tillhöra Vincent Franke egentligen tillhör någon annan. Må det vara Christoffer Carlsson själv eller en helt annan ung man som egentligen inte har något att göra med varken morfinmissbruk eller den undre världen, men det blir helt enkelt svårt att placera denna röst och denna person i den miljö han befinner sig.

Men allt läsande är som bekant en process. Böcker kan förvandlas på de mest underliga sätt. Så även Fallet Vincent Franke. Vincent Franke, som har en besvärlig barndom som bit för bit nystas upp i boken. Vincent Franke, som trots att han både har misshandlat, sysslat med langning och köpt kvinnors sexuella tjänster, ändå i flera avseenden framstår som en sympatisk, ja till och med känslig ung man. För Vincent Franke blir kär. Han blir kär i Maria, kvinnan som knuffades in i hans lägenhet. Vincent Franke har en låda under sängen med sin döda mors favorithalsband, Vincent Franke lever i sviterna efter hård uppväxt och har en ständig längtan efter den kärlek han aldrig riktigt fick. Vincent Franke är människa, om än en malplacerad sådan.

På Piratförlagets hemsida beskrivs Fallet Vincent Franke som ”…en roman om vilka vi är och vilka vi kanske hade kunnat bli.”. Och det är då jag förstår att detta inte alls är någon deckare i vanlig mening. Den bör kanske inte ens läsas som en deckare. Det här är en beskrivning av en ung mans mardrömsfantasi. En tanke som utvecklats och sprungit iväg och blivit text. Den är varken fråga om en samhällsskildring eller en historia som ska pusslas ihop med ledtrådar. Det är inte mötet med omvärlden, så mycket som mötet med sig själv som är det viktiga här. Ibland krävs en bruksanvisning för att förstå sådant.