Finns det en kärlek helt obunden av plikt och konvention? Kan man helt enkelt bara vägra att stänga in sin lust till en annan människa i samhällsmoralens färdiga små förpackningar och hävda den egna känslan som enda giltiga rättsnöre?

Det utforskar Anne Charlotte Leffler i Kvinnlighet och erotik, en 1800-talsutflykt till en förvånansvärt fräsch sedlighetsdebatt. Sexualitet och äktenskap stod ju på dagordningen som aldrig förr i slutet av 1800-talet och diskuterades inte minst av skönlitterära författare. Vad som skandaliserade dåtiden får kanske inte direkt oss att lyfta på ögonbrynen, men nog var somliga debattörer mer frispråkiga än man skulle kunna tro med vår bild av ”det viktorianska Sverige”. Kanske har de till och med något att säga vår sexdesillusionerade samtid?

Det Leffler förespråkar i Kvinnlighet och erotik är väl knappast Erica Jongs Isadora och ”det knapplösa knullet”, även om det finns klara paralleller. Att romanen väckte indignation framgår både av Lefflers efterord och i efterskriften av Claudia Lindén (som för övrigt är en fin guide till Lefflers författarskap). Här är det inte kärleken som ifrågasätts, men väl samhällets försök att tygla den i äktenskapliga bojor.

Kvinnlighet och erotik är en novell som blev roman. Eller rättare sagt, en novell och en roman, här sammanställda till en bok. I novellen från 1883 möter vi för första gången Alie och hennes äldre väninna och sambo fru Rode. Hem från äventyr i det koloniala Alger kommer så fru Rodes son Rikard, och det unga paret fattar ett visst tycke för varandra. När frieriet väl kommer vägrar Alie ändå att gifta sig med honom. Hon älskar honom, men tror inte att äktenskap kan göra dem lyckliga, och han tröstar sig snabbt med en docksöt liten hustru som inte ifrågasätter allting så förbannat.

När romanen, först utgiven 1890, börjar har det gått några år. Rikard och hans Aagot har en liten son och ett vackert hem. Ändå börjar hans dagar på riktigt först när han kliver upp till modern i lägenheten ovanför och får diskutera stort och smått med Alie.

Så blir Aagot sjuk och ordineras en längre resa till varmare breddgrader. Alie utses till hennes förkläde och reskamrat och de slår sig ner i Italien. Där uppvaktas Alie snart av en italiensk markis och arvtagare. Attraktion och så småningom kärlek uppstår och de båda inleder ett dömt förhållande.

Redan referatet avslöjar väl att här finns en hel del som verkligen andas gammal kärleksroman. Stämningen är melodramatisk, med konfrontationer och känslokast. Miljön är naturligtvis exotisk, liksom hjälten med tillhörande förhinder (hans adelssläkt kan bara acceptera en rik och adlig hustru som kan försörja de dyrbara palatsen). Men det är också ganska underhållande att följa de förhållandevis frigjorda svenska kvinnorna längs den exotiska Medelhavskusten en 70 år innan charter och ”svenska flicka” egentligen blev ett fenomen.

Leffler skapar en hjältinna som följer sitt hjärta – kroppsligen såväl som själsligen – utan att för den skull bli en tragisk hjältinna. Det är baske mig ganska exotiskt det också. Och även om romanintrigen har sina fjortiskvaliteter är karaktärerna, deras livsvillkor och resonemang intressanta. Rivalen Aagot, som mer blir väninna än rival, tecknas betydligt mer inkännande och nyanserat av författaren än av sin make. Både hon och maken känns nästan som de historiskt mest trovärdiga porträtten – ganska odramatiska och konventionella i sin halvdana hemtrevlighet. Däri ligger kanske också den verkliga tragedin, i han som inte ens kommer på tanken att en hustru kan vara en hel människa.