Aina Rosdal har inte träffat sin bror på femton år. Så länge sedan är det brodern och hennes make kom ihop sig och hon självklart tog makens sida, utan att egentligen ens ha satt sig in i vad saken gällde. En kvinnas plikt är ju att stå sin make bi.

Nu är han i alla fall död och Aina och maken Henry ärver en förmögenhet. Hon som syster och närmast anhörig, han som hennes make och förmyndare. Ändå finns det en arvtagare som Aina ser som mer rättmätig: en trettonårig oäkta son som brodern tagit till sig och som skulle erkänts i ett plötsligt försvunnet testamente.

Henry för sin del tycker att hon är ”fnåskig”. Det där med arvsrätt är inget naiva kvinnor begriper sig på. Att låta illegitima barn ärva sin far hävdar han skulle medföra ”äktenskapets, hemmets, samhällets undergång”.

- Arvslagarna är överenskommelser människor emellan. Utöver dem finns ingen rätt eller rättvisa att åberopa.
- Jo, det finns något bortom och över lagarna. Annars hade de aldrig funnits till. – Med mig går det inte att advocera bort samvetets övertygelse.
- Samvete – samvete – - Tycker du inte att man och hustru borde ha ett gemensamt samvete? Så bleve det inga tvister om rätt och orätt, som är synnerligen malplacerat i ett lyckligt äktenskap.
- Och det sker så, att hustrun utplånar sitt när mannen inte vill ta hennes?

Men Aina tar strid, för första gången. Både för den ”illegitime” lille Sven och för en ändring i arvsrätten. Fast hon själv saknar rösträtt engagerar hon sig politisk. Hon agiterar offentligt för det hon tror på och blir vad den vuxne sonen kallar ”ett krångligt fruntimmer”. En borglig hustru som tar sig ton i offentlighet – skandal!

Det leder till att både sonen och maken tar avstånd ifrån henne. Hon har i hela sitt äktenskapliga liv varit bara kärlek och anpassning, och när hon nu för första gången sätter sig på tvären får hon uppleva hur ytterst villkorad deras kärlek var. Liksom Nora i Ibsens Ett dockhem måste hon fråga sig vem hon egentligen är gift med och hur hon ska kunna leva vidare.

Frida Stéenhoff skrev förutom dramatik och romaner föredrag och debatterande texter med titlar som Feminismens moral, Humanitet och barnalstring, Könsslaveri, Teatern och livet och Äktenskap och demokrati. Precis som sin hjältinna Aina Rosdal stack Stéenhoff ut hakan och agiterade offentligt, bland annat för kvinnlig rösträtt och för utomäktenskapligt födda barns rättigheter. Hon var för övrigt den första att introducera begreppet feminism i Sverige.

Att Stéenhoffs författarskap har en tydlig politisk agenda gör det knappast mindre intressant. I Den smala vägen är det hela tiden karaktärerna som berör – och genom dem de politiska frågorna. Och även om just arvslagstiftningen som mycket annat blivit mer humant sedan förra sekelskiftet finns här gott om frågor kring lag och moral, kärlek och anpassning, som fortfarande känns högst – kanske till och med evigt – intressanta och aktuella.

Den smala vägen gavs ut första gången 1910, men hade världspremiär på Stockholms stadsteater först 2008. Den här nyutgåvan kom i samma veva, och innehåller efterord och litteraturlistor till god hjälp i återupptäckten av ett författarskap som mycket väl förtjänar att återupptäckas.