Möjligen fanns inte begreppet fredagsmys 1891, men konceptet är i varje fall motsvarande. Nu ska hela familjen pallras upp i förmaket framför brasan medan familjefadern läser högt ur något ”nyttigt och lärorikt” verk och myser.

Vi ä’ här tre generationer representerade i denna familj, alla samlade kring gemensamma intressen, alla förenade genom den fullaste sympati och förståelse. Se er om i världen och jag frågar er, hur ofta finner man något liknande.

Det finner man nu inte i Familjelycka heller. Den där idyllen existerar mest i faderns huvud och medan han yrar på om hur bra de har det håller hans hustru och svärmor på att somna, de tonåriga barnen hittar på ursäkter och odlar sina egna idéer och alla är fullt upptagna med sina egna problem. Ganska snart måste det gå upp för föräldrar att de vet mycket lite om vad som rör sig i den yngre generationens huvuden.

I Familjelycka tar Anne Charlotte Leffler en klassisk komediform och fyller den med samtida frågor. Och komiken avslöjar. Inte minst hycklandet i familjefaders ständiga föreläsningar och hans snedvridna försök att beskydda döttrarna från en verklighet de själva vet mer än föräldragenerationen om.

Familjelycka är en flyhänt komedi som för tankarna till Molière – och fast jag är måttligt förtjust i Molière så skriver jag det välment. Lefflers karaktärer är inte lika stereotypa som hos 1700-talsdramatikern, men här finns samma intriger från den yngre generationens sida, samma inbilska patriark att med självklarhet störta. Så visst finns här politisk potential.

Sakfrågorna – om kvinnors utbildning och ekonomiska självständighet, om barns inom- och utomäktenskapliga status och kioskromaners och teaters inverkan på ett stackars flickhjärta med få andra föredömen i sin begränsade hushållsvärld – var förstås mer brännande i Lefflers samtid, men nog finns här något att fundera på även för nutida föräldrar.

Och nog skulle jag tusen gånger hellre gå och se det här på scen än en femtielfte uppsättning av vad som helst av Molière.