Det är inte så lite i Alfhild Agrells pjäs Räddad som för tankarna till Henrik Ibsens Ett dockhem som kommit några år tidigare. Om man läser den som ett svar på dockhemmet – ett av många i en tid när äktenskap och könsroller debatterades flitigt – så är den ovillkorligen ett ”Nejdu, Ibsen. Det är svårare än så.”

Mellan Ibsens Nora och Torvald Helmer finns från början ett kärleksfullt men också nedlåtande tilltal. Deras relation bygger som av en självklarhet på Helmers överlägsenhet, på hans ekonomiska övertag, på hans självklara plats ute i den stora världen och hennes lika självklara begränsning till det borgliga hemmet som ”husets ängel”. Det betyder kanske inte att de inte älskar varandra, men att deras världar är så skilda från varann att de, när krisen kommer, ska upptäcka att de knappt ens vet vem den andra är.

Hos Agrells äkta makar, Viola och Oscar, är äktenskapet mörkare tecknat. Hans förakt för henne ligger närmast i öppen dag när han i inledningsscenen berömmer sig om att ha tämjt henne. Aldrig beklagar hon sig längre över att han ständigt är ute och roar sig, lämnar henne ensam med den lille sonen som så fullkomligt är hennes eget projekt – när han för en gångs skull kommer sig för att fråga hur barnet mår svarar hon mekaniskt ”Tack, bra” – och den maktfullkomliga svärmodern. Som ”husets ängel”, borgarhemmets ljuva, följsamma hustru, biter hon ihop och tar emot. Något annat val har hon inte. En kvinna som går ifrån sin man, hur hänsynslös och otrogen och slösaktig han än är, kan knappast få vårdnaden om barnet. Och Viola kan inte lämna barnet.

Men precis som Torvald Helmer arbetar Oscar på bank och precis som i Ett dockhem är det orätt lånade pengar som driver äktenskapet till sin spets. I Räddad är motiven dock mindre ädla – här är det Oscar som ”lånat” på banken för att täcka upp sitt eget utsvävande leverne. Nu hotar en arbetskamrat att avslöja brottet om inte pengarna ersätts kvickt. Det visar sig att Viola har en större summa sparad. Oscar tror sig räddad, självklart, och Viola får chansen att en gång för alla sätta ned foten.

Räddningen får emellertid ett högre pris än så. Agrell låter på inget vis sin huvudperson komma undan lätt, snarare skruvar hon upp melodramen på ett sätt som blir ett straff, och jag undrar vad hon egentligen velat säga med det.

Inte desto mindre ger Räddad en stark och säkert realistisk bild av den rävsax äktenskapet kan bli för den som saknar juridiska och ekonomiska medel, men också av följderna för två människor som ska föreställa en enhet men samtidigt tvingas spela sina roller utifrån fullkomligt olika förutsättningar och därför aldrig ges eller tar sig möjlighet att se vem den andra egentligen över huvud taget är.