Utgiven | 2009 |
---|---|
ISBN | 9789170027871 |
Sidor | 296 |
Orginaltitel | Darkly Dreaming Dexter |
Översättare | Per Olaisen |
Vilket risktagande egentligen att gilla en teveserie och sedan läsa den bok som ligger till dess grund. I bästa fall fördjupad bekantskap med karaktärerna och ett angeläget identifierande av de ändringar som gjorts i omvandlingen. I värsta fall obekvämligheten att behöva ifrågasätta sin uppfattning. Det man nyss så tyckte om börjar skimra av löje. Svagheter visar sig. Var idén bakom berättelsen verkligen så platt? I värsta fall skammen över att ha gillat något fånigt.
I värsta fall Dexter.
Dexter Morgan är dubbelnaturen, en på dagarna halvmesig kriminaltekniker och om nätterna kallsinnig Mördare Av Onda. Ett barndomstrauma driver blodtörsten. Sammanfattat låter det som en torftig avknoppning på Dr Jekyll och Mr Hyde-berättelsen, men teveserien förvaltar det med stil. Spänningen mellan den tafatte och småpräktige dag-Dexter och nattens sluge vigilant lyckas fint. Miami framträder i allt sitt solsken som en särskilt kittlande mordmiljö. Dessutom är serien, framför allt med Michael C Hall i huvudrollen, begåvat castad. Det är ren, välskriven och välspelad spänningsunderhållning.
Mest imponerande med teveserien Dexter är emellertid hur man kunde utvinna den ur boken med samma namn. Vem vågade föreslå detta? Vem hade modet att börja skissa på ett manus?
I romanen har Jeff Lindsay klottrat fram några mekniskt stelbenta figurer med munnarna överfulla av konstlad amerikansk-polisjargong och hivat in dem i en sensationslysten, ivrig mordberättelse. Värst är Dexter själv, inställsam som prakttönt och idéfattig som mördare. Berättelsen bygger uteslutande på att varje ny dramaturgisk vändning framstår som en märklig tillfällighet – tills slutet, då allt binds samman i en pompös och insisterande jaså-det-var-SÅ-det-hängde-ihop-scen. Hela tiden har det handlat om något ur det förflutna som nu ”äntligen” får spelas ut och huvudpersonen når nån slags obligatorisk existentiell lärdom.
Förstås är världen är så komplex att, ja, ena formen kan faktiskt vara bra medan den andra är dålig. Men det stör ju. Det smittar liksom av sig verken emellan.
Publicerad: 2010-02-25 00:00 / Uppdaterad: 2011-02-02 19:28
En kommentar
Jag tycker den är bra
#
Kommentera eller pinga (trackback).