Platsen är Malmö, Luleå och någonstans däremellan. Tiden är halvvuxen, en pendel mellan ren nyfikenhet och panikartad rädsla. Fara vill utspelar sig i gränsen mellan flickrum och andrahandskontrakt. Genren är obestämd, kanske poesi, kanske kortprosa. Pronomet är jag. Jaget benämner sig Elin Ruuth.

Jaget påminner mig om den märkliga känslan som infann sig under mina sista studieår. Vad är det med dem? Varför pratar de om så konstiga saker? Varför säger han Uppsala minst sjutton gånger varje dag? De säger; ”När jag bodde i Uppsala…” och ”Min mamma tycker…” och ”Vi hade fest på korridoren i fredags…”

Ja, just det. De är unga. Jag är, eller börjar bli gammal. Fara vill är en ungdom, en ungdom som navelskådar sig själv i förhållande till världen. Tiden när man arbetade på café, den är viktig när man precis fyllt 20. Det är den enda tiden man arbetat, någonstans. Ett vykort från Texas är nästan som att vara i Texas, en hyresvärd är livet, mellanstadiets kvartsamtal fortfarande i ältningsstadiet. Fara vill kommenterar sig själv och diktjaget berättar om saker som författaren/diktjaget skulle vilja skriva. Fara vill är ett ständigt speglande. Den är våpig och sminkad, men just som kanske bara inlåst på toaletten är den även självutlämnande och modig, säger sådant man bara borde dela med sig själv. Saker som:

Jag har blivit ful

Eller

För allt jag vet ibland, är hämnd

Och ingen erkänner det, i alla fall inte då, mellan flickrummet och andrahandkontraktet, men igenkänningsfaktorn är stor i:

Mamma vet många saker, men hon vet inte allt. Jag
har lärt mig prata i telefon på ett sådant vis att det inte
hörs när jag börjar gråta.

Jagformen och det dagbokslika berättandet i Fara vill vore outhärdlig om jaget i sig inte hade humor, en något frän översittarton i krocktest med självbilden. Färden blir villrådig, ömsom en nöjestur, ömsom med växeln i fel läge. En handlingsförlamad utvecklingsroman är verkets benämning enligt förlaget. Jag känner mig orolig, många gånger. Kurvorna kommer fort och snävt. Jag hinner registrera meningar och upptäckter som: ”min mamma är en människa.” Nej – sväng där:

Pappa är ett märklinlokomotiv.

Puh. Haha, det var nära ögat. Till nästa gång önskar jag dock att Ruuth tog ett stadigare tag i ratten och regelbundet använde sig av sidospeglarna. Jaget hoppas jag, om det ska finnas ett sådant, istället för att samtala med passagerare tvingas trycka gasen i botten och tvärnita för medtrafikanter.