När jag får Tre sekunder i min hand blir jag först tveksam. Om ett omslag kan signalera skräplitteratur tar nog det här priset. På framsidan: en explosion, en silhuett och titeln: Tre sekunder. Instinktivt börjar jag söka efter en text som ska meddela att Chuck Norris är med. Och så baksidan: författarparet i ett dunkelt upplyst rum med varsin penna i handen och glasögon nere på nästippen. Man kan nästan höra fotografen i bakgrunden: ”jamen se ut lite som han som skrev Sherlock Holmes, vad heter han… Doyle”. Huuuh. Det här är ingen bok för mig tänker jag och lägger den på en hög.

Men så är det ett sådant tjat om Roslund och Hellström nu för tiden. Det sägs att de skriver de bästa svenska deckarna, tillsammans med Arne Dahl, och att böckerna är politiska pamfletter. Dessutom sägs det att de ska vara lite sådär vänster och innehålla komplicerade argumentationer kring dödsstraff och våldtäkt. Så jag inser att jag måste ge dem en chans och eftersom jag nu har Tre sekunder som ska vara deras bästa bok kan jag ju lika gärna läsa den över julen. Sagt och gjort.

Detta bör sägas på en gång: Tre sekunder är en vansinnigt spännande bok. Det är en såndär bok som man inte kan lägga ifrån sig i en hundradel och och som gör en indignerad på ett sätt som bara deckare kan göra. Den får mig att hata ett förljuget samhälle som bara på ytan är liberalt och där maktfullkomliga människor gör som de vill med de svaga. Den skälver av patos och aggression och är skriven på en hård effektiv prosa. Ingen konstruktiv analys direkt och knappast någon politisk komplexitet. Men ändå, vilken bok.

I Tre sekunder står två ämnen i centrum: infiltration och ”den inre marknaden”. Med det sista menas fängelset där droger kan säljas upp till tre gånger så dyrt som på gatan. Detta gör mig fascinerad och berättelsen visar sig vara riktigt faktaspäckad. Sällan har informationen varit så välintegrerad som här; vi får lära oss hur amfetamin kan smugglas med hjälp av tulpaner, genom ryggarna på diktsamlingar och via vattenrör. Det är vansinnigt fascinerande att följa huvudpersonens arbete, som för övrigt skildras med en närmast journalistisk noggrannhet. Mindre intresserad är jag dock av själva infiltrationsgrejen som känns klyschig. Jag vet inte hur många gånger jag har läst om en infiltratör som häller upp flingor åt sin son och samtidigt tänker på hur ”samma händer” blandat amfetamin tidigare. Tröttsamt. Ännu mera tröttsamt blir det i fängelset då huvudpersonen GIVETVIS håller sig vid liv genom tanken på familjen. Varför måste det alltid vara så här, tänker jag?

(En liten avstickare: Carl-Michael Edenborg gjorde nyligen en intressant granskning av höstens deckarutgivning för Aftonbladet. Där tog han upp de största problemen med genren: brottslingarna är i princip alltid perverterade, minoritetsgrupperna är underrepresenterade och skurkarna sysslar ofta med ospecificerat ”knark” (medan hjältarna super så det står härliga till). Edenborg förfasade sig över genren och konstaterade att den lider av fördomar och dålig människosyn. Sjövall och Wahlöö borde rotera i sina gravar.)

Men det är förvånansvärt lite politisk resentiment i Tre sekunder. Tricket är dock inte att den förmedlar en annan bild av samhället, utan berättelsens täthet. Man har fokuserat på spänningsmomentet och de journalistiska kvaliteterna och det gör att formelartade beskrivningar av ensamma och försupna kommissarier, perverterade brottslingshjärnor och scener där pappa polis lägger sin femåring är ganska få. Tre sekunder fokuserar istället på historien, på amfetaminet och våldet och det gör den till en förvånansvärt stram och njutbar kriminalroman.

Avslutningsvis vill jag nämna en sak som verkligen stör mig med boken: den dryper av anglicismer. Jag vet inte hur många meningar som lyder något i stil med ”om han gjorde det, han var en död man”. Bitvis är det nästan som att läsa en riktigt slarvig översättning. Detta hade dock varit en enkel sak att hyfsa till, bara en snabb språkgenomgång hade nog gjort mycket. Så till nästa bok av Roslund och Hellström (som jag kommer läsa) önskar jag mig bättre språkvård, snyggare omslag och – för guds skull – en ny författarbild.