Till att börja med låter det som det vanliga gnället över ett förändrat svensk- och litteraturämne. Styrdokumentens upplägg är eländigt, skolundervisningen är eländig, universitetsundervisningen är eländig och inte minst lärarstudenterna är eländiga.

Någonstans ganska snart kommer emellertid litteraturprofessor Gunnar Hansson ut på andra sidan, med insikten att när nu ämnet förnyas och prioriteringar måste göras, är tillfället så gott som något att göra upp med den fördomsfulla skåpmat litteraturämnet är fullt av.

Lite överdriver jag. Gunnar Hansson hör sedan långt innan min livstid – faktiskt – till litteraturämnets pionjärer. Hans tes, att litteraturhistorien borde göra plats också för de vanliga läsarnas uppfattningar, låter förhoppningsvis inte alltför kontroversiell. Men slå upp nästan vilken handbok eller lärobok som helst och fundera på hur mycket som egentligen hänt de senaste kanske hundra åren. I realiteten.

Med tydliga, konkreta exempel visar Hansson på hur en handfull litteraturhistoriker valt ut vilka författare från exempelvis förra sekelskiftet som skulle räknas som viktiga. Många, många fler som ofta också lästes av betydligt fler, sorterades ut, företrädesvis bland de författare och läsare som inte var fina nog. Kvinnor och arbetare göre sig i allmänhet icke besvär.

Nå, men måste det inte vara så, då? En litteraturhistoria kan väl aldrig innehålla allt? Nej, men den kan sannerligen plocka in lite olika perspektiv och kritiskt tänkande. För är det ont om plats, ja, då föreslår Hansson helt enkelt att vi ska plocka bort de odrägliga litteraturhistorikernas personliga åsikter som lömskt framställts som objektiva sanningar och fortplantat sig genom åren.

Sitt mest ingående, pedagogiska och ganska vedervärdiga exempel hämtar han i framställningen av Emilie Flygare-Carlén genom litteraturhistorien. Flygare-Carlén var ofantligt framgångsrik under hela 1800-talet. Hennes verk kom ständigt i nya upplagor, både i Sverige och utomlands, hennes romaner publicerades som följetonger och drog in rekordarvoden och 1862 tilldelades hon Svenska akademiens stora guldmedalj.

1930 skrev emellertid litteraturhistorikern Henrik Schück ned henne nästan totalt, både litterärt och ”själsligt”. Han beskriver henne nämligen som ”andligen småväxt” och utan kunskaper, ”själsadel”, ”utan någon egentlig bildning och utan egna idéer” och dessutom ”grammatikaliskt mycket klen” – det vill säga innan hon ska ha rättats av sin man, för hennes få företräden kopplar Schück uteslutande till männen i hennes liv. (Inte helt olikt det förfarande Kerstin Engman visat på vad gäller Moa och Harry Martinson.) I slutet av 1800-talet var hon redan bortglömd, påstår han, inget av hennes verk hade ”levat över den första publikframgången”.

Dessa i många fall rena lögner och i varje fall knappast objektiva litteraturhistoriska sanningar spårar Hansson med lätthet vidare in i nutid. Litteraturhistorien är uppenbarligen en konservativ, inbördes beroende och okritisk historia. Man kan bara hoppas att Schück vrider sig i sin grav inför Flygare-Carléns renässans under de allra senaste åren.

Dessa läsarnas och kritikernas konjunkturer menar Hansson borde tas med i beräkningen. Och nej, han påstår inte alls att upplagesiffror skulle vara det enda kriteriet på god litteratur. Bara att vi missat något väsentligt när vi skrivit litteraturens historia utan att göra plats för dess läsare (annat än enstaka dryga historiker, då).

Det här är inte på något sätt svårbegripligt. Hansson ger en enkel och kort översikt över litteraturteorierna på områden genom tiderna, och framför allt konkreta exempel på problemet. Men visst är det akademiskt när han mycket torrt och försiktigt – jag väljer att tolka det som djupt humoristiskt – till exempel konstaterar:

I förlängningen av dessa synpunkter skulle rätten till den gemensamma litteraturen också kunna betraktas och diskuteras som en klassfråga. I den rätten ingår också kravet från de många läsarna utanför den innersta kretsen att bli sedda och hörda såsom delaktiga i skapandet av den gemensamma litteraturens historia. En sådan diskussion skulle kunna leda långt, och den hör kanske bättre hemma i ett annat sammanhang. Avslutningsvis vill jag dock notera, att det sätt på vilket litteraturhistorien hittills har skrivits ger anledning till åtskilliga tankar i den riktningen.

Han är också charmerande torr när han försöker piffa upp framställningen med illustrationer, företrädesvis korniga svart-vita fotografier av gravallvarliga gamla litteraturteoretiker.

Det här är med andra ord en lite nördig framställning, och jag är nördigt intresserad av sådant här. När Hansson radar upp möjliga forskningsområden att gå vidare på slår mitt hjärta snabbare och kinderna hettar som inför trivsamma skamliga förslag. Jag är medveten om att de som känner så förmodligen är en ganska begränsad grupp. Inte desto mindre är detta stora, viktiga frågor. Varför skulle makten över litteraturen ligga bara i de små eliternas händer?

Nu har den här boken tio, nej, kära nån, femton år på nacken, men upproret är tyvärr lika välbehövligt fortfarande. Nog finns det en massa kloka forskare och andra med nya och öppnare perspektiv, både på litteraturvetenskapen och skolsvenskan. Problemet är att de får eller tar sig så försvinnande liten plats i den allmänna debatten om ordningsbetyg och regeringsbestämd litteraturkanon och fan och hans moster. Därför kvarstå också frågan – för vad i helskotta ska vi med litteratur till om vi inte har plats för läsarna?