Sveriges tråkigaste stad. Så presenterades Köping för världen i Rekordmagasinet 1984. Jag promenerar på Stora Gatan i Köping strax innan jul. En snabb sväng in på ortens enda bokhandel och där, precis till höger om entrén finns ett bord. Där har man lagt fram böcker med ortsanknytning, rimligtvis det man vill visa upp för eventuella besökare från andra ställen, det man så att säga är stolt över. Där finns en bok med ett glatt folkdansgille på framsidan, utgiven av hembygdföreningen, och så finns där Tårtgeneralen.

Om Köpingsborna inte var så nöjda med publiciteten i Rekordmagasinet, så är de desto nöjdare nu. Och stolta. Redan Två nötcreme och en moviebox introducerade ju många av ortens karaktärer, och får man alltför svår hemlängtan kan man ju glutta på I en annan del av Köping.

Det är klart att det är tråkigt i Köping. Det har det alltid varit, och det hör väl till att det ska vara tråkigt i små industrihålor. Jag promenerar igen, på annandagen. På andra ställen är det hysterisk mellandagsrea och fullt med folk i affärerna. I Köping är staden tom. Så gott som. Några ur ledighetskommittén går förbi med öppna ölburkar och utanför Hemköp står ett gäng gravt uttråkade emokids. De röker och lyssnar på Takida i en skränig mobil. Varför de hänger utanför Hemköp? Tja, allt annat är ju stängt.

Wikingsson och Hammar är handelsresande i småstadsångest. Fastän de själva inte längre bor i småstäder iscensätter de kusligt skickligt småstadsbons behov av att hävda sig, av att ta sig framåt och inte verka som en person som kommer från en småstad. Det är en charad som är gemensam för småstadsborna som flyttar till storstaden och det är säkert drivkraften för många. Tårtgeneralen ger uttryck för all denna desperation och vilja att få något att hända, vad som helst, bara ingen kan säga att man är tråkig. Han är den ultimata småfifflaren. Han är losern som alltid studsar upp igen och som genom att alltid vara på väg lyckas dölja för sig själv att han egentligen inte är på väg någonstans. Författarna verkar mycket förtjusta i sin huvudperson, på ett lite farbroderligt sätt. Allt han tar sig för går ofelbart fel.

Berättelsens verklige hjälte är för mig konditorn med ett hjärta av guld, han som faktiskt bakar världens längsta smörgåstårta och dessutom gör sitt bästa för att städa upp, både bokstavligt och bildligt, efter att Tårtgeneralen och hans gabardinbyxor fladdrat iväg.

För även om Tårtgeneralen ville väl och ville få saker och hända, så bakas det fortfarande smörgåstårtor och Twisttårtor och en och annan Gisela i konditoriet. Där hänger för övrigt diplomet från Guinness rekordbok.