Greg Prato, som tidigare bl a skrivit om Blind Melons sångare Shannon Hoon och mytomspunne Tommy Bolin, har nu gett sig i kast med Seattle och grunge.

Med hjälp av mer än 130 intervjuer med människor som på ett eller annat sätt var delaktiga i scenen, lyckas han väva ihop en ytterst intressant historia. Boken är uppbyggd på samma sätt som den mycket läsvärda Please kill me, om den amerikanska punkvågen. Citaten från rockstjärnor, fans, skivbolagspersoner, konsertarrangörer, roadies, flickvänner mm, fyller sida upp och sida ner och går på så vis igenom historien. Alla berättar ur sin synvinkel hur de såg på speciella händelser eller band.

Med början i 60-talet och The Sonics arbetar sig boken fram mot det som skulle komma att bli den stora grungevågen i början på 90-talet med band som Nirvana, Pearl Jam, Soundgarden och Alice In Chains. Fantastiska berättelser och iakttagelser om tidiga band som Green River, Mother Love Bone, U-Men och Malfunkschun. Om Andy Wood, som alla trodde skulle bli något riktigt stort, men som tyvärr dog alldeles för ung.

Just att många av de stora namnen, som Eddie Vedder, Jerry Cantrell, Duff McKagan och Jack Endino, berättar sina tankar om scenen och banden, ger en helt ny insikt i det som var grunge-eran.

Något av den bästa läsningen är om alla de band som alla trodde skulle bli stora, som The Melvins, Tad, Mudhoney etc. Historier om att inte sälja ut, skivbolagsproblem, drogproblem, Sub Pop med mera. Historien om bandet Tad och ett foto som användes till albumet 8 way Santa, vilket ledde till en stämning, är komiskt, typiskt amerikanskt och värt pengarna bara det. Det ges även många gånger en dyster bild av staden Seattle. En regnig, grå stad med hög arbetslöshet och stora drogproblem på 80-talet, men som sedan ”blommade upp” och blev ett namn på musikkartan i och med grunge.

Scenen har sin början i garageband och punk och många hävdar också att platsen i sig, långt där uppe i nordvästra USA, spelat in i flödet av alla de band som bildades och just den typ av musik som framfördes. Själv besökte jag Seattle under en vecka 1994 och fann mig oerhört tagen av staden och dess omgivning. En vacker plats som inte alls framstod som så dyster och mörk som den så ofta beskrivs.

Greg Prato har utfört ett oerhört ambitiöst arbete i intervjuandet av alla dessa människor och lyckats föra fram alla historier till en gemensam berättelse. Framförallt är de sista kapitlen, som tar upp Staleys och Cobains respektive död, en fascinerande läsning.

Grunge is dead är faktiskt något av det bästa i musikväg som jag läst på länge.