Föreställ dig en sektledare. Förmodligen en beräknande, karismatisk psykopat med genomträngande blick och ett färdigt manipulativt paket för att snärja människor i sin onda rörelse. Och vem blir snärjd? Godtrogna, osjälvständiga och lättlurade människor. Inte vi. Det här är grupper som kör nån slags ond variant av vår vanliga uthärdliga kyrka. Eller hur?

Njae, menar Anders Haag i boken Att vinna en tro och förlora sig själv, och vill nyansera ämnet.

Förstås är det inget försvarstal. Destruktiva sekter och karismatiska rörelser kan verkligen vara farliga. Extrema fall uppvisar övergrepp, och kollektiva självmord och attacker mot Tokyos tunnelbana. Men framför allt handlar det om människor vars liv helt arbsorberats av rörelsen. Vad Haag vill lyfta fram är fakta i saken. Forskningsresultat staplas på forskningsresultat och varvas med författarens egna erfarenheter från tre års medlemskap i Hare Krishna.

En grov indelning av sekter kan göras i omvändelsesekter (frälsning av så många som möjligt), adventistiska sekter (världen står inför sin undergång), inåtvända sekter (isolerade från omvärlden) och gnostiska sekter (besitter hemlig eller helig kunskap om vägen till insikt, hälsa, etcetera.) Däremot är den traditionella uppdelningen mellan sekt och kyrka inte särskilt gångbar i ett pluralistiskt samhälle. En bättre definition görs utifrån spänningen i relationen mellan gruppen och samhället. En grupp som står i stor konflikt och främlingskap med sin övriga omgivning kan sägas vara en mer höggradig sekt än en med lägre spänning.

Det är inte så att en elak och störd människa med övernaturlig karisma en dag bara vaknar upp med idén att starta en sekt. Sekter utvecklas ofta ur mindre, i början harmlösa grupper, ibland som lämnat en större rörelse för att de av nån anledning inte känner att det är rätta vägen. Föreställningen om ledarens karisma byggs egentligen upp inom gruppen och tillskrivs ledaren underifrån, vilket ledaren i sin tur – helt mänskligt – gärna suger åt sig tills omdömet går förlorat. Främlingskapet mellan gruppen och omvärlden ökar. Konflikter med omgivningen stärker gruppen. Information och intryck utifrån minskar. I ett växelspel mellan en ökad tro på läran, en stegrande tro på ledarens förmågor, en allt starkare gemenskap och saknat förtroende för resten av den förtappade världen bildas en samling människor som utgör det vi kallar för ”sekt”.

Att Haags text är stillös och opersonlig blir nästan en tillgång i ett ämne så benäget för sensationsvärde. Exemplen på hans egna erfarenheter från sektmedlemskapet är rent träiga – vilket på sitt sätt är skönt som ett avståndstagande från snaskig sann historia-litteratur. Och i ett ämne som ofta framställs så entydigt krävs inte så mycket för att framstå som nyanserad. Sin viktigaste poäng gör boken apropå just nyansering. En allmän medial svartmålning av sekter som ett gäng olycksamma tokstollar eller onda missionärer förstärker vår oförståelse, och bidrar i längden till extremiseringen. De mekanismer som ligger bakom sektskap är egentligen djupt mänskliga och har beröringspunkter med samma grupptillhörigheter som återfinns i allas liv. Låt den som är utan grupp kasta första stenen.