Det finns få ingredienser i en roman som lockar mig så som Stockholm och natten, för att det är något magiskt med båda, för att det är dragningskraft och vilja.

Efter att ha läst fem sidor i Defekt visste jag att jag inte skulle kunna lägga ifrån mig boken förrän den var slut. Det var redan kväll, jag skulle upp och iväg morgonen därpå, ändå övervägde jag aldrig ens tanken på att börja argumentera med mig själv för att kompromissa fram en tid då jag var tvungen att sluta. Så jag läste.

Defekt är Yesim Bilgics andra bok i trilogin om manliga psykopater i Stockholm. Debuten Pause/Play kom för ett år sen och lämnade mig med en känsla av att jag, efter att ha läst den, visste något mer om verkligheten. Eller om människor som tror att de lever i verkligheten, trots att de egentligen inte alls gör det. I Defekt är det snarare tvärtom. Det som från början är en fascinerande saga blir snart blodig verklighet. Likheten mellan romanerna är att båda huvudpersonerna, båda psykopaterna lever till synes framgångrika liv med ekonomiskt oberoende och hög status som följd.

Robin vaknar sent på eftermiddagarna oavsett vilken veckodag det är, impulsköper en ny bil, knarkar så ofta det finns tillfälle, hänger på fester som skvallerpressen hårdbevakar och behöver bara vifta lite med sitt kort för att tjejerna ska flockas runt honom. Dessutom ser han bra ut och vet exakt när han ska nudda vid deras lår.

Parallellt med berättelsen om Robin löper den om Christer Sahlén, han är kriminalkommissarien som låter sitt jobb gå ut över sitt privatliv. Det är något med den där mördaren som tar hem flickor från Stockholms nattklubbar som fascinerar honom på samma sätt som han fascinerar mig. Berättelsen om Christer Sahlén blir aldrig lika skarp som den om Robin utan går mest att blanda ihop med vilken nutida svensk deckare som helst.

Däremot är porträttet av Robin så starkt att jag tyckte mig se honom i personer i min närhet, såna som jag känner eller känt. Hans åsikter, hans cynism, hans föraktfullhet, hans syn på livet, vardagen, världen, den ickeexisterande verkligheten. Robin är en person som jag vill vara i närheten av, jag känner mig dragen till honom. Det obehagligaste i det är att han mördar plastikopererade tjejer för att uppleva sexuell njutning.

Analyserna av gärningsmannen som Christer Sahléns kolleger gör säger att han vill rätta till, att det är något som är fel i vårt samhälle, att mördaren har tagit på sig att ställa allt till rätta. Det låter bra. Jag vill gärna tro på det. Se Robin som någon som bringar ordning i det som är skevt. Men det blir inte ordning, det finns ingen ordning, varken i Defekt eller i verkligheten. Och jag undrar vad det är Yesim Bilgic vill ha sagt. Vad det är för kritik hon vill rikta mot vårt konstruerade samhälle. Om det nu är kritik hon riktar?

Jag vill läsa Defekt som något mer än en blodig underhållningsroman eftersom den utger sig för att vara mer. Det som från början känns som skarp samhällsanalys med kapacitet att bli något allmängiltigt brakar på vägen ihop och blir vilken deckare som helst. Jag vill ha fler dimensioner, tankar och insikter. Jag vill att det ska ge mig något som jag inte hittar överallt. Men Yesim Bilgic ger mig ingen ny bild av psykopaten. Han är redan allt jag vet: vem som helst, totalt hämningslös och den man senast misstänker.

Egentligen vill jag se Robins handlande som ett resultat av ett maktbehov, eller vanan att kunna få och konsumera precis vad som helst. För något i hans sexuella beteende påminner om konsumtion, speciellt när han använder minnesbilderna från morden för att senare, på egen hand, kunna få utlösning. Minnesbilder som håller allt kortare tid från att mordet begåtts. Och svaret på frågan varför Robin inte skulle kunna konsumera plastikopererade tjejer på samma sätt som han konsumerar allting annat blir allt mer skevt. Samtidigt gör mördandet honom sårbar och ensam eftersom det är hans enda sätt att uppleva sexuell njutning.

Ändå blir hans handlingar ett hån mot allt och alla när han njuter av att plocka ut de implantat som kvinnorna troligtvis placerat i sin kropp för att locka andra män. Jag kan inte låta bli att tycka att han trots allt kommer runt strukturerna, att han sätter sig över hela världen för att han redan har sett igenom den. Därför blir han oantastlig på samma sätt som romanen blir det.