Det tar ett tag innan jag kommer in i den värld Thomas Tidholm målar upp i Ödemarkerna. Det tar ett tag innan jag inser att den lyrik jag läser inte behöver ha ett samband. Att dikterna faktiskt kan tala för sig själva, och att det inte behöver vara någon sammanhängande röd tråd bara för att vissa texter ligger i anslutning till samma illustration.

Boken innehåller nämligen inte bara dikter, utan Karin Mamma Andersson har illustrerat, och boken kan beskrivas som ett mellanting mellan en bilderbok och en diktsamling.

Karin Mamma Anderssons bilder är visserligen, som alltid, fantastiska, men det är först när jag negligerar dessa och slutar se dem som kommentarer till texten, som jag tycker mig förstå vad det är dikterna syftar till att förmedla. Kanske är det tänkt att bilderna skall skänka ytterligare en dimension till det lyriska verket, men så blir det inte, istället gör de mig förvirrad.

Samma dag som jag börjar läsa Ödemarkerna har jag vaknat upp i ett dimmigt och rått Göteborg, ett Göteborg som helt verkar ha glömt bort gårdagens festligheter. Det är nyårsdag och när jag sitter på spårvagnen för att ta mig till Centralen är det knappast människor jag åker förbi, snarare hopkrupna gestalter, ensamma.

När jag börjar läsa inser jag hur väl dagen passar in i den tillvaro Tidholm beskriver. Hur väl den passar in i den ensamhet och den melankoliska sinnesstämning de beskrivna platserna och personerna förmedlar. Platserna som har som minsta gemensamma nämnare att de är tömda på allt som liknar närhet och samvaro, och personerna som trots att de ibland är tillsammans ändå befinner sig i någon slags ödemark. Långt ifrån varandra.

Språket i Ödemarkerna är sparsmakat och Tidholm visar upp en verklighet där ingenting är uttalat. Texten är komprimerad och det är som att vartenda ord är utvalt. Valt med omsorg för att inte avslöja mer än det mest nödvändiga. För att inte avslöja för mycket och råka berätta något som inte bör berättas. Denna knapphet ökar på känslan av ensamhet, av den övergivenhet som är det sammanhållande tema jag finner i boken.

Tidholm har skrivit en fin liten bok, och när jag väl kommit genom den initiala förvirringen tycker jag mig till och med finna något vackert i den melankoliska hopplöshet som kännetecknar verket. Mitt enda problem i slutändan är vad jag skall göra av Karin Mamma Anderssons vackra bilder. Kanske borde jag helt enkelt klippa ut dem och sätta upp dem på väggen.