Klickar man sig fram till förlaget Epix hemsida kan man läsa att de har en utgivning som består av ”världens bästa vuxenserier”. Det är ett djärvt uttalande, men ser man över deras katalog finner man att det finns en stor sanningshalt i deras slogan. I synnerhet om man tittar under fliken ”Nyheter” och ser att Epix har tagit det briljanta beslutet att ge ut Joe Saccos serier på svenska.

I Fixaren återvänder Sacco till den tid han spenderade i Bosnien under kriget i det forna Jugoslavien. Hans första bok, Safe Area Gorazde, är en skildring av den av FN proklamerade skyddszonen Gorazde. I Fixaren befinner sig Sacco i Sarajevo under krigets slutskede. Här träffar han Neven, en före detta soldat som kommer att bli hans fixare. En reporter i en krigszon klarar sig inte utan en fixare. Det är fixaren som kan språket, fixaren som kan folket, fixaren som fixar intervjuer. Det är fixaren som ger reportern tillträde till platser denne annars inte hade haft tillträde till. Men Neven blir mer än den som introducerar Sacco för Sarajevos befolkning, hans egen berättelse blir en nyhetsvärdig historia i sig. Neven berättar om striderna, lidandet och sina egna insatser i kriget.

Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör Sacco så bra. Snarare än en enda anledning är det en myriad av kvaliteter som utgör hans storhet. Varje enskild ruta i hans serier är minutiöst tecknad, detaljrikedomen finns både i varje avbildad persons ansikte och i de omgivningar de rör sig i. Saccos research är föredömlig. Men framförallt är det hans tålamod som imponerar. Sacco har det som många andra saknar, han har en förståelse för att det inte finns en enda sanning, i synnerhet inte i en krigssituation. Varje människa har sin egen version av sanningen, och det är endast genom att återge denna mångfald av historier som man kan börja att förstå vad som faktiskt hände.

Det finns en dubbelhet i Saccos förhållningssätt gentemot det han skildrar. Samtidigt som han är väl påläst, samtidigt som han vet vilken miljö han rör sig i, vad kriget handlar om, vilka sidor det finns, vad som har hänt, så vet han också att han inte vet någonting överhuvudtaget. Han framstår som ett tomt blad som fylls av de berättelser som de människor han träffar har att förmedla. Kanske är det denna unika kvalitet som drar honom till de smutsigaste, snårigaste konflikterna i världen. Denna anspråkslöshet, denna brist på dömande. Även när han beskriver de paramilitära styrkor som verkade i Sarajevo förhåller han sig objektiv. Han opererar som en tvättsvamp – han suger i sig information och vrider ut den på boksidan. För Sacco dömer ingen. Ingen har rätt, ingen har fel, men alla har rätten att få sin historia berättad.

Min mamma och jag pratar om kriget ibland. En av de saker som verkligen har fastnat i mitt minne är när hon berättade för mig hur krig förändrar människor. Hur man i en sådan kaotisk situation glömmer bort sina ideal och hur det enda som får en att fortsätta är en överlevnadsinstinkt som fullkomligt tar över. Hur människor går från att vara unika, nyanserade individer med ideal, drömmar och förhoppningar till att bli egoismens stereotyper som bara har en enda instinkt – att komma undan helskinnade. Det som Sacco på ett mästerligt sätt gör är att se bortom denna panikens klädnad. Han försöker att se människan bakom stereotypen, driften bortom överlevnadsinstinkten. Istället för att bara porträttera offer och förövare, hjältar och skurkar, visar han oss människor.

Tack Joe Sacco, tack för att du är så jävla, jävla bra.