Den absolut bästa film jag sett på bio i år, ja på många år, var den norska filmen Max Manus i regi av Joachim Roenning och Espen Sandberg. Den handlar om den norska krigshjälten och sabotören Max Manus, som bekämpade tyskarna under ockupationen av Norge under andra världskriget. Filmen blev en gigantisk succé i Norge, men den fick inte så bra recensioner i Sverige, det är i sådana lägen man skäms över att vara svensk – och spyr inombords.

Med denna engagerande och högst välgjorda norska film i minnet, var det med största intresse jag läste den norske historikern Tore Prysers bok Kvinnliga spioner: agenter i Norden under andra världskriget. Max Manus tycks inte ha haft så väldigt mycket kontakt med kvinnliga spioner, för han nämns bara två gånger i boken. Men han engagerade i alla fall en av bokens spioner, den norska Gerd Vold, att gå med i motståndsrörelsen i Oslo. Hon arbetade som brevkontakt och kurir under täcknamnet Truls. Hon verkade också i Stockholm och senare i London.

Tore Pryser, som sysslar med ett forskningsprojekt om tysk underrättelsetjänst i Norden 1930-1950, tänkte först ägna enbart ett enda kapitel åt det kvinnliga inslaget. Men han hittade alltså så mycket material att ämnet krävde en särskild bok. Han konstaterar att kvinnans roll under krig fortfarande är ett forskningsområde som är försummat, kvinnorna har blivit bortglömda.

Det är värt att notera att de flesta av de kvinnor som omnämns i den här boken och deras insatser under kriget glömdes bort av eftervärlden. De som hade gått tyskarnas ärenden ville själva bli bortglömda. Deras kolleger i sovjetisk tjänst drabbades snart av kalla kriget och kunde inte räkna med någon hjältinnestatus. Också de som arbetade för de västallierade, och då även det neutrala Sverige, glömdes snart bort. Kvinnor som inledde förhållanden med tyskar för att rädda fäder eller älskare, passade heller inte in i den nationella hjältebetonade historieskrivningen som i huvudsak har skrivits av män. Flera kvinnor som gjorde en värdefull insats för sina länder utpekades alltså efter kriget som förrädare. Och många fick alkohol- och nervproblem.

Inte ens kvinnohistoriker har ägnat sig åt att forska om de kvinnliga agenterna. Pryser tycker att flera av kvinnorna i boken han skrivit förtjänar egna biografier, och jag håller med. Han har packat sin bok till bristningsgränsen full av fakta. Det är som ville han kompensera och gottgöra all försummad forskning genom att pressa in det mesta inom dessa ca 200 sidor. Det blir väldigt många namn, händelser och öden och Pryser tvingas avsluta många kapitel abrupt, för att skynda vidare till nästa agent.

Kvinnorna det handlar om var alltså aktiva i spionverksamhet under perioden 1938-1945, på svensk neutral sida, västallierad sida, för norsk motståndsrörelse, på sovjetisk eller tysk sida. Men de allra flesta kvinnor i boken tjänstgjorde i den tyska militära underrättelsetjänsten Abwehr eller inom den tyska säkerhetspolisen eller säkerhetstjänsten. Flera var också dubbelagenter och någon så kallad negativ agent, vilket innebär att man inte vet att man jobbar för sin egen fiende. Man blir själv lurad. Kvinnorna som var agenter hade olika nationell bakgrund: tysk, svensk, norsk, dansk, finsk och rysk. Boken är illusterad med svartvita fotografier.

Pryser har gått igenom källmaterial i Norden, Storbritannien och USA, arkiv som först under senare år har gjorts tillgängliga för forskare. Särskilt har han haft nytta av det svenska SÄPO-arkivet, vars material gällande åren fram till 1949 nyss gjorts tillgängligt för forskning.

Jag försöker under läsningen suggerera mig tillbaka till den tid då det kunde kännas som något tämligen naturligt att bli spion: 1940-tal och det egna landet ockuperat av främmande makt, som man inte sympatiserar med. Ofta var det journalister, skådespelare, dansöser, som naturligt hade breda kontaktnät, som engagerades som spioner. På tysk sida kunde det också vara kvinnor vars män var i tysk tjänst, eller de som på eget initiativ tog kontakt med tyskarna för att rädda fästmän, män eller andra familjemedlemmar.

Fasansfulla brott har begåtts av spioner, som avslöjade motståndmän och gav tips om judar som försökte fly, vilket ledde till att dessa personer avrättades eller sändes till koncentrationsläger. Kvinnor hade en fördel som agenter, särskilt om de var vackra och attraktiva kunde de ha stor makt. En del var mycket bra på att låtsas vara förälskade, här nämner Pryser som exempel den svensk-danska Jane Horney. Detta gällde även den svenska, mycket skickliga dubbelagenten Karin Lannby, som under en tid bodde ihop med Ingmar Bergman. Men som sagt, när kriget tog slut, glömdes kvinnornas goda insatser bort, och de onda kunde nästan bagatelliseras. Kvinnorna fick mildare straff än männen, benådades ofta eller sattes på fri fot efter en tid. Ingen av kvinnorna blev heller avrättade efter kriget. De som dömdes till döden fick istället livstids fängelse.

Att rekommendera denna bok känns lite svagt. Den borde snarare vara en obligatorisk läsning, även om det är svårt att läsa den annat än i småportioner, eftersom den är så faktaspäckad. Boken ger förutom kunskap om kvinnliga spioners verksamhet, en inblick i hur ett samhälle kan fungera eller fungerar under krig och ockupation. Det händer under sådana omständigheter oerhört mycket under ytan och människor är kapabla att ta stora risker för att rädda närståendes liv, men också för att stödja de ideologier de tror på. Men det fanns också agenter som tog sig an uppdragen av ren äventyrslust eller helt enkelt för att tjäna pengar.