Vissa bilderböcker har allt. Det här är en sådan bok. Berättelsen om Herman som pressas av gatans ”kung”, Roy med den 26-växlade cykeln, att tända eld i Frimärksmannens trädgård, är en filosofisk, klok, vacker och lite nördig betraktelse över livet, vänskap, rätt och fel.

Redan i Hermans sommar som kom förra året var Herman en fundersam ung man. Då skulle han precis börja skolan, nu är han lite äldre men ägnar fortfarande mycket tid åt att försöka få ordning på världen och tingen i den. Och det som börjar som en historia om maktförhållanden mellan barn utvecklas till att handla om en vänskapsrealtion mellan den unge Herman och den äldre Frimärksmannen, en gammal brevbärare med ”källaren full av brev och huvudet fullt av tankar som inte är sorterade”. Litegrann sorterar de nog i dem, Herman och Frimärksmannen, när de sitter tillsammans på Frimärksmannens trapp, sätter in pressade växter i Hermans herbarium och pratar om siffror. ”Ett människoår är 7 hundår, en katt har 9 liv och en människa består av 73 procent vatten”, säger Frimärksmannen. Och Herman kontrar:

”Det är 440 steg till skolan, 231 dagar kvar till sommarlovet, 366 dagar på ett skottår och jag blir alltid över när klassen väljer fotbollslag på rasterna”, svarar Herman, han tycker också om matematik, även om gångertabellen är knepig.
”Det finns alltid några tal som inte går att lösa, säger Frimärksmannen.

Egentligen skulle man vilja citera hela den fantastiskt fina texten som är Herman och eldsvådan. Den arbetar som få andra bilderbokstexter på flera nivåer samtidigt, och ger stoff till tankar vilken ålder man än befinner sig i. Dessutom samverkar den med bilder som också är outstanding. Stian Hole har en alldeles egen collagestil, som har fått lov att då och då ta ut svängarna. Bilderna har precs som texten en eftertänksam, filosofisk stämning, men ibland skruvas det till. Som i den vackra bilden när texten talar om hur många människor man hinner träffa under de 30 000 dagar man kan räkna med att leva (200 000). Ett hundratal av dem regnar här från himlen i en bild klart inspirerad av Magritte: många av gubbarna ser ut precis som hans figur i plommonstop men här finns också affärsmän som tittar på klockan, unga flickor i knälånga kjolar och dansande siluetter. Det är en underbar bild och en underbar tanke, i en väldigt underbar bok.