Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt.

Och så läser jag den igen.

Nu faller plötsligt bilderna på plats, överväldigande och storslaget som ett fantastiskt musikstycke. Det finns ju där, alltsammans. Det totalitära samhällets hela brutala poesi, sönderslagen av ängslig åsiktskontroll, av den ständigt underliggande desperationen, men samtidigt oändligt drabbande och kristallklar.

Där finns folkmassan där ingen vågar sluta applådera först, omröstningarna där alla är rädda att inte räcka upp handen lika rakt och högt och länge som de andra. Fåren som marscherar i mörkret genom ett melonfält, trampar sönder och får stå där med fötter geggigt röda hela natten.

Där finns den vardagliga desperationen, flyktförsöken. Från döden vid gränsen till parkernas tysta sexualitet och skavsåren på ryggen, till att supa sig redlös på arbetarbodegan där kyparna ändå förmodligen är angivare allihop. Det finns ingen flykt som inte också är att riskera livet, inget utrymme som är fredat och privat, ingen sanning.

Väskans lås hade jag själv gjort till en lögn. Det fanns lika många sådana lås i landet som det fanns arbetarkörer. Varje nyckel var en lögn.

Och i begynnelsen finns ett fyrkantigt studentrum med sex unga kvinnor i. Bara en av dem har ett namn, Lola, och något som liknar en personlighet.

Lola går de andra på nerverna. Hon är sexuellt utlevande på ett påträngande, självdestruktivt sätt och envisas med att låna de andras kläder utan att fråga. Berättaren, en av de andra flickorna, minns inte ens vem av dem som är hon själv i den här irritationen, i tystnaden och viskandet och missnöjet.

Och kanske är det bara för att Lola hittas hängd i just berättarens skärp, kanske för att hennes anteckningsbok dyker upp i berättarens väska, kanske för att med Lola försvinner den enda i den totalitära tillvaron som på något sätt satte sig på tvären, men något förändras efter Lolas död.

Berättaren får vänner, några få studenter som frågar efter Lola även sedan hon röstats ut ur partiet och ut från universitet och anslaget med hennes bild satts upp:

Denna studentska har begått självmord. Vi föraktar hennes gärning. Hon är en skam för hela landet.

Tillsammans försöker vännerna bygga någonting annat, men övermakten är så stor och stark; den sprider hot och tröstlöshet och osäkerhet, desperation och självmord omkring sig som en bläckfisk; når överallt.

Allting måste viskas, kodas, gömmas. Överallt finns saxen, förhörsrummen. Döden. Överallt lögnen, angivarna, kapten Pjele, dokumenten om bekännelse och pennan tryckt i handen. Överallt melonernas dumma skörhet, fårens stumma hårda fötter. Trampar sönder.