Mina känslor inför modevärlden är motstridiga. Något i mig älskar ytan, flärden, konsumtionen, trendkänsligheten, förmågan att läsa av och stå ut inom givna ramar, samtidigt som andra delar av mig hatar den, av exakt samma orsaker. Och det är med samma motstridighet som jag tar mig igenom Sofi Fahrmans debutroman om 21-åriga Elsa från Borås och hennes modeblogg Elsas mode.

Modebloggen är numer en självklar del av modevärlden just för att den har tillräcklig hög status i sin bransch för att påverka. Det bästa med fenomenet modeblogg, tycker jag är att vem som helst kan driva den oavsett budget och erfarenhet. Stereotypmodebloggerskan är en ung tjej med mode som främsta intresse, som med enormt tålamod och engagemang fotograferar sig själv i olika dagens outfits och noggrant radar upp varifrån plaggen kommer. Eftersom modebranschen är i ständig förändring och hela tiden handlar om att vara först är det också en bransch där man kan komma från ingenstans och snabbt klättra i hierarkierna. Och det är just vad Elsa gör.

Hon kommer tillbaka till Sverige efter några månader i ett New York som låter lite för bra för att vara sant. Med hjälp av diverse kontakter flyttar Elsa till Stockholm och börjar arbetet med att nästla sig in hos modeeliten. Det går bra. Till sin hjälp har Elsa Supergirl sina Superskills: att suga åt sig trender, memorera kändisoutfits och supercharmen som fäller allt och alla i hennes väg. Det är så förutsägbart som det kan bli och jag kan hela tiden förutspå nästa drag, nästa konflikt, nästa seger. Men samtidigt finns det ett driv och en vilja i Elsas mode, som gör att jag med glädje läser vidare. Det är en vilja att lyckas, en vilja att bli någon. Det är att ta sig vatten över huvudet men att ändå klara sig i slutändan.

Det största problemet med Elsas mode, är att den blir för tillrättalagd för att bli riktigt angelägen och trovärdig. Jag tycker egentligen att chick lit ska få vara tillrättalagd och förutsägbar, att det tillhör genren, men ändå. Jag tror att jag har lättare att acceptera genren när den utspelar sig längre ifrån min egen värld, men Elsa går längs samma gator som jag gör, besöker samma klubbar, shoppar i samma affärer och då är inte jag lika beredd att tro på att allt går hennes väg. Livet och staden fungerar inte så. Självklart har även Elsa små bakslag, hon tappar bort bästa kompisens kamera, missförstår killen hon är intresserad av och går till fel dörr när hon ska till Riche. Det är lite jobbigt och lite pinsamt men inget som slår ner henne. Visst, Elsa är en stark och modig och framåt tjej, men att inte reagera på det som händer henne gör snarare karaktären ytlig och platt. Jag vill se Elsa beröras på mer sätt än att hon blir lycklig över ett par Yves Saint Laurent skor på REA.

Det mest befriande med Elsa är att hon knullar runt med olika killar utan att verka få ett uns av dåligt samvete av det. Även om själva sexscenerna självklart är fruktansvärt tillrättalagda och förutsägbara. Men att Elsa når sin framgång tack vare att hon ligger med Sveriges främsta up-and-coming designer Hugo Cronstedt är inte bara synd, det är snarare skam. Trots att romanen är tillrättalagd vill jag fortfarande tro på Elsa, på hennes driv, på hennes kapacitet, på hennes framgång. Kvinnor ska inte behöva ligga för att nå dit. Självfallet finns det ingenting som säger att Elsa inte hade nått samma framgång utan Hugo, men principen sticker mig i ögonen. Jag vill inte att det handlar om honom, jag vill att det handlar om henne. Och ju längre in i boken jag kommer ju mer handlar det om honom. Eller om hennes relation till honom, om vad han tycker om henne. Att det alltid krävs en man för en kvinnas lycka. Det gör mig mest ledsen.

Språket i Elsas mode är fruktansvärt klyschigt och jag måste skumläsa emellanåt för att jag inte klarar av att stanna upp bland orden. Bara inledningsmeningarna är gräsliga:

Elsa gråter. Hon gråter tyst. Trycker nacken mot den insuttna blå stolsryggen och vänder huvudet mot fönsterrutan så att de andra passagerarna inte ska se hennes tårar

Det är som hämtat ur vilken roman som vilken sextonåring som helst försöker sig på att skriva. Jag ursäktar det med att det är ett språk som är utmärkt att läsa snabbt. Men berättelsen är väl vävd och väl sammansatt, den fångar mig, lindar in mig. Förför mig på ett sätt som jag bara blir förförd av Stockholm och sena klubbkvällar, de där som Sofi Fahrman emellanåt lyckas beskriva på pricken. Det är den där jakten efter något mer. Jag vet inte om det är jakten efter kärleken eller jakten efter den mest perfekta outfiten, heller inte vilken som är den mest tragiska.