I Auschwitz och det moderna samhället refererar Zygmunt Bauman en undersökning av äkta par som tagit ut skilsmässa efter en gemensam traumatisk upplevelse. Makarna har under extraordinära omständigheter – i det här fallet en flygplanskapning – upplevt sig fått syn på sin äkta hälfts sanna ansikte, en obehaglig bekantskap de inte kunnat leva vidare med.
Men inget av dessa ansikten är mer äkta än det andra, understryker Bauman.
Båda var möjligheter som alltid inrymdes i offrens karaktär – de kom helt enkelt upp till ytan vid olika tillfällen och under olika omständigheter. Det ”goda” ansiktet föreföll vara normalt endast därför att normala omstädigheter gynnade det framför det andra. Men det andra var ändå alltid närvarande, även om det vanligtvis var osynligt.
Kanske är det därför historiska händelser som Förintelsen fascinerar oss, för berättelserna om människans närmast oändliga potential för godhet och ondska, feghet och mod? ”Lita inte ens på dem du känner”, lyder rådet i De fattiga i Lodz. ”Hungern gör angivare av oss alla!”
I polska Lodz – eller Litzmannstadt för de tyska makthavarna – inrättas ett judiskt getto med som mest omkring en kvarts miljon invånare. När gettot upphör i augusti 1944 finns några hundra människor kvar. Resten har skickats vidare till koncentrationsläger, dödats på plats eller helt enkelt gått under i svält och sjukdomar. Om dessa människor skriver Steve Sem-Sandberg i kollektivromanen De fattiga i Lodz.
Det är en på flera sätt stor roman, drygt 650 sidor med karta, namn- och ordlistor, baserad på den drygt 3000 sidor långa Gettokrönikan, de instängdas egen historieskrivning. Det är ett oerhört ambitiöst projekt att levandegöra en brutal historisk verklighet, att skriva hela gettots historia, och det är sannerligen en bedrift att ha funnit den balans mellan fakta och skönlitteratur, mellan kollektiv och individer, som Sem-Sandberg funnit.
De fattiga i Lodz berör flera av Förintelsens alla känsligaste frågor, dem om offrens delaktighet i det som skedde. Varför gjordes inte mer motstånd? Hur kunde judiska ledare, som den av tyskarna utsedde judeäldsten i Lodz-gettot, Mordechai Chaim Rumkowski, lämna ut sina egna, kanske offra någras liv i den fåfänga förhoppningen att kunna rädda andras?
”Det här är inget getto”, hävdar Rumkowski med befängd envishet. ”Det är en arbetarstad”. Så länge han kan hålla produktionen på gettots fabriker igång, leverera uniformer och byggmaterial och ekonomiska vinster till den tyska överheten, tror sig Rumkowski om att kunna rädda livet på åtminstone gettots arbetsföra befolkning. (Att barn och gamla måste offras hör till en av romanens smärtpunkter.) Auschwitz motto ”Arbeit macht frei” hade lika gärna kunnat vara Rumkowskis, men trots hans uppenbara maktmissbruk – inte minst vad gäller barnen – lyckas Sem-Sandberg ge även Rumkowski nyanser och gråzoner. Hade gettot bara befriats tidigare hade kanske Rumkowskis eftermäle också blivit helt annorlunda, skriver författaren i efterordet. Kanske hade han framställts som den pragmatiske livräddare han gärna själv ville se sig som.
Rumkowski är bara den mest namnkunnige av en rad karaktärer i De fattiga i Lodz. Vi möter också de föräldralösa barnen i Gröna huset och deras sköterska; pojken som kommer upp sig inom gettopolisen; han som blir adopterad av ordförande Rumkowski och den unga kvinna som gifter sig med judeäldsten för att skydda sin oppositionelle bror; hon som av en slump får anställningen i gettots hemliga arkiv; arbetarna som protesterar mot den tunna soppan; de på samhällets botten som utnyttjas som prostituerade, smugglare och tjuvar. I denna månghövdade, splittrade och hierarkiska grupp, med ursprung i olika samhällsklasser och olika länder, som varken praktiskt eller metaforiskt talar samma språk, finns styrkan i Sem-Sandbergs roman, och kanske också svaret på varför inget samlat motstånd uppstod i gettot.
Det är modigt att som utomstående – i vilken grad nu någon kan betraktas som utomstående i detta europeiska trauma, denna europeiska skamfläck och produkt – ge sig på att skriva om Förintelsen. Vad kan man tillföra som inte redan överlevande och ättlingar skrivit om i en rad fruktansvärt starka skildringar?
Med Sem-Sandbergs tegelsten i händerna måste man på den frågan svara: en hel del. De fattiga i Lodz tillför ett bredare perspektiv. Samtidigt som Sem-Sandberg ger plats åt enskilda människoöden så skriver han just hela gettots historia och det blir en annan sorts historia än den om den enskilde överlevaren. Den behövs. Också.
Sem-Sandberg fångar hela tröstlösheten i en helvetesvardag som man läser med en febrig, fysisk inlevelse som för tankarna till Dostojevskijs klassiska Brott och straff. Det är en skildring av mänsklighetens själva gränser, om vad vi innerst inne är kapabla till, av storhet och av småttighet. Om det där andra ansiktet.
Publicerad: 2009-11-24 00:00 / Uppdaterad: 2011-01-15 22:11
3 kommentarer
När kommer nick cave recensionen??
#
Jonatan: början december nån gång.
#
[...] ”De fattiga i Lodz” läser jag långsamt och bara några kapitel i taget. Jag läser så för att tillåta mig att fundera på annat som tankarna vandrar kring: Jag har aldrig varit i Lodz eller i Polen, vill jag åka dit? Andra världskriget var en TV-serie jag följde på 70-talet, varför fascinerade den mig så? Jag har läst Herman Wouks serie Krigets vindar om Pug, Pamela och Natalie men den roman om andra världskrigets fasor som berört mig mest är Vibeke Erikssons ”Molnfri bombnatt”. [...]
#
Kommentera eller pinga (trackback).