Författare av den här sortens litteratur har rätt att blanda fakta och fiktion. Som läsare vill man ändå att rena faktauppgifter ska stämma, och det är trist att boken innehåller så många sakfel. Ett par exempel: Lapidus skulle lätt ha kunnat ta reda på vilka villkor som gäller för ambassadanställda i stället för att raljera över påhittade förmåner. Han borde också ha tagit reda på hur budgetstöd och utfasning av bistånd beslutas.

Om Lapidus velat spegla den svenska ambassadens förhållningssätt till IMF och ambassadörens uppträdande, så har han totalt misslyckats. Beskrivningen av hur ambassaden försöker tvinga Nicaragua att böja sig för IMF:s krav har ingenting med verkligheten att göra: i själva verket var ambassaden ofta starkt kritisk till IMF. Men det är betydligt värre att Lapidus ger en så felaktig bild av den svenska ambassadören, samtidigt som han gör det lätt att lista ut hennes riktiga identitet. I verkligheten visade hon mer mod än de flesta av diplomatkollegorna. Under fem år arbetade hon med ett oerhört starkt engagemang för Nicaraguas fattiga, och den nicaraguanska allmänheten har en helt annan syn på henne än Lapidus. ”Hon är så bra, hon vågar kritisera men gör det alltid med respekt” – det var vad vanliga människor hade att säga om Sveriges ambassadör. Hade inte Lapidus någon kontakt med dem? Man undrar verkligen vad som ligger bakom hans smutskastning.