I Italo Calvinos Om en vinternatt en resande stöter huvudpersonen i sin jakt på berättelsens fortsättning på personer och myndigheter som med olika metoder sysslar med censur av böcker. I en scen ställer en generaldirektör för censurmyndigheten den retoriska frågan

Vilken faktor tillåter en att bättre urskilja de nationer där litteraturen äger ett verkligt anseende, än de summor som anslagits för att kontrollera den och undertrycka den? Där litteraturen är föremål för en sådan uppmärksamhet, vinner den en utomordentlig auktoritet, otänkbar i länder där den tillåts vegetera som ett oskyldigt tidfördriv utan risker.

På generaldirektörens kontor studerar huvudpersonen en karta över olika länders förhållande till censur, där censuren också framhålls som närmast konstruktiv. I kartans indelning är den enda beskrivningen av en bokmarknad präglad av yttrandefrihet den här:

de länder, slutligen, där man varje dag spottar fram böcker för alla smaker och idéer, omgivna av total likgiltighet

Ett annat av Calvinos censurtillstånd leder tankarna till Tony Samuelssons nyligen utkomna alternativa historia, Jag var en arier. Calvino talar om ”de länder där det finns två spridningsnät: ett lagligt och ett hemligt”. Sådant är uppenbarligen Samuelssons Sverige som när romanen utspelar sig i mitten på 1970-talet utgör en delstat i det nazistiska Riket, efter Tysklands seger i andra världskriget.

I den officiella litteraturen är huvudpersonen Thomas Robladh infödd. Hans far är statstjänsteman och vice ordförande i valberedningen till ”de 444″, Führerns rådgivande parlament, och hemma hos familjen Robladh minglar ständigt diverse äregiriga kulturpersonligheter.

I Samuelssons Nazisverige finns mycket lite av det som präglat vår egen efterkrigstid. Här finns ingen jämställdhetsdebatt, ingen sexuell revolution, ingen postmodernism eller över huvud taget något ifrågasättande av de resonemang som ledde fram till andra världskriget. Här heter det ju ”befrielsekriget” i den officiella retoriken. Och Rikets litteraturkanon har Thomas ganska lite till övers för:

Något medryckande bondeepos hade jag nog sträckläst, särskilt Hamsuns Markens gröda. Jag läste spännande spionskildringar från den tiden då hotet från bolsjevismen eller de angloamerikanska imperiedrömmarna var som värst eller en komisk romans i krigets skugga som inte tråkade ut mig. Men romaner var i allmänhet för tjocka och alldeles för våldsamma för min smak. Jag somnade snabbt och ofelbart med ett överlastat krigsepos av Lindgren, Björnstrand eller den mångordige Grass i handen.

Sådan är litteraturen i delstaten Sverige på 1970-talet. Nationalistisk våldsromantik och menlös underhållning, sportfilmer, gamla örhängen och, bland de mest populära filmerna genom tiderna, ett ”folklustspel i badhusmiljö”. En underhållande och träffsäker detalj är att kvällstidningarna däremot tycks mer eller mindre identiska med våra.

Men det finns som sagt en annan sida. En hemlig, underjordisk. Bakom en spegel hemma hos den i prologen försvunne Thomas hittas ett collage av förbjudna bilder, bland annat av en ung Stig Dagerman. Och när flickvännen Karin kommer i kontakt med en hemlig moståndsgrupp är det ”Josef K” de kallar sig. Känner hon till Kafka? Karin Boye? Dagerman? Förbjudna böcker som kännetecknar radikala motståndsmänniskor. I underjordiska bibliotek och bokcirklar läses undansmugglade ”bålböcker” av Dagerman, spårlöst försvunnen och jagad av säkerhetstjänsten som bolsjevik och sabotör, och Helga Johansson, det vill säga Moa Martinson, ”hängd av Hitler som landsförrädare, tillsammans med sin make, en mindre känd men bildskön ung poet.”

Att orientera sig i Samuelssons Nazisverige är spännande, underhållande och tänkvärt. Säkert ligger det också en hel del sanning om litteraturens och läsarnas roll i de här skildringarna. Säkert tar vi i länder som Sverige yttrandefriheten och den kritiskt tänkande litteraturen som alltför självklara och skulle förstå hur väsentliga de är först om de hotades.

Otroligt mycket bra litteratur har ju också producerats under förtryck och i kölvattnet av de mest bestialiska händelser. Faktiskt så mycket att vi lätt glömmer att vi inte vet hur det skulle se ut utan dem. Förintelsen har till exempel genererat en massa stark litteratur – men hur mycket har gått förlorat? Mer vardagligt har det svenska välfärdssamhället lyft fram en närmast världsunik arbetarlitteratur. Författare ur grupper med andra materiella villkor kunde resa sig och skildra en tillvaro som tidigare varit osynlig i litteraturen. Men hur många reste sig inte? Hur många fantastiska författare över världen och genom historien har gått förlorade därför att de tillhört grupper som aldrig getts tillfälle att skriva eller sprida och bevara det de skrivit?

Så censur kan säkert vara konstruktiv. Motstånd är ju ofta det. Men ibland är också gränsen helt enkelt fin mellan ett ganska drygt och verklighetsfrämmande romantiserande och ett hälsosamt sökande efter alternativ.