Det tar lång tid för mig att komma in i när du är som yngst, mycket längre tid än vad det brukar ta för mig att komma in i dikter. Oftast ligger de bara där på papperet, orden, och är ytterst närvarande, redo för att upplevas men den här gången är min läsning avvaktande, distanserad och väntande. Jag väntar på det där tilltalet som ska gör att jag ska bli berörd eller förstå ett sammanhang, trots att jag inte tror på att förstå lyrik.

Clara Diesen har skrivit en diktsamling om generationer, familjerelationer och traditioner. Inledningsvis rör vi oss kring svälten och barnafödandet, det handlar om att mätta alla munnar, emigrera, överleva ransoneringar till följd av krig, se de nära dö och begrava dem i jorden. Det går tid, det skapas nya generationer, relationer, kommer ett nytt krig, någon åker över det där havet igen men av helt andra anledningar. Det passerar lite för lätt förbi. Eller så har jag redan hört det i tusen historieböcker i skolan och i tusen romaner.

Men så händer det någonting. Kanske är det för att jag kan läsa in ett författarjag när det i tredje sviten ”gå aldrig din väg” står clara och 1979. Eller så är det för att vi passerar in min egen tidsålder, till det jag kan relatera till – det är inte längre någon som dör av svält, först då blir det angeläget och viktigt för mig att läsa vidare, som att Clara Diesen här hittar en röst som inte bara lämnar.

Stilmässigt liknar när du är som yngst Clara Diesens tidigare diktsamlingar främst genom att låta platsen spela en tydlig roll. Här rör vi oss mellan småländska landsbygden, Solna, resor och den norska midnattssolen, men jag saknar den intensitet som jag älskat i de tidigare böckerna. Nu blir språket mest något som lätt flyter förbi men som inte lämnar avtryck.

I slutet konstaterar jag ändå att det lika gärna kunnat handla om min familj.