Recension

: Onkel Montagues spökhistorier
Onkel Montagues spökhistorier Chris Priestley
2009
Rabén & Sjögren
8/10

Mysrys – fast mest rys

Utgiven 2009
ISBN 9789129669183
Sidor 239
Orginaltitel Uncle Montagues Tales of Terror
Översättare Cajsa Odeskans
Först utgiven 2007
Illustratör David Roberts

Om författaren

Chris Priestley bor i Oxford och har skrivit flera barnböcker, alla med övernaturliga inslag. Hans första bok på svenska är ”Onkel Montagues spökhistorier”.

Sök efter boken

Edgar är enda barnet och på loven lämnar han gärna sina tafatta föräldrar för ett besök hos sin onkel Montague. Där, sittande i husets enda någorlunda varma rum framför en brasa, lyssnar han till onkelns kusliga berättelser om barn som råkat illa ut i möten med det övernaturliga. Edgar är fast besluten att inte tro på de historier hans onkel berättar, även om onkeln själv tycks mena att de är sanna. Dessutom har han i sin ägo flera föremål som anknyter till berättelserna.

Det är riktigt otäcka berättelser som Edgar får höra. Här berättas om Robert som när familjen flyttar till ett nytt hus får en otäck ny lekkamrat, om Victoria som leker kurragömma i ett hemsökt hus och om Simon som får sitt straff när han försöker stjäla från en gammal tant. Det är inte bara historiernas ofta våldsamma och drastiska slut som gör dem otäcka, eller att det är barn som drabbas. Det som är värst är istället deras oförsonlighet. Ofta finns i spökhistorier en gåta att lösa eller en förbannelse att bryta som kan leda till att huvudpersonen klarar sig. Så inte här. Det är heller inte fråga om sedelärande historier där vanartiga barn får vad de förtjänar. Visserligen är en del av barnen i berättelserna busiga, men andra tycks vara helt vanliga, lydiga och väluppfostrade, men drabbas ändå av olyckan utan att kunna göra något åt den. Det slumpmässiga i deras öden, och deras hjälplöshet inför dem, är läskigare än de djinner och kyrkdjävlar som de rent faktiskt råkar ut för.

Men visst har boken även andra drag som bidrar till kusligheten. Stilen är klassiskt berättande, och berättelserna byggs upp på ett föredömligt sätt: man anar vad som komma skall i precis lagom hög grad. Miljön är viktoriansk, vilket tillåter de många stora husen med långa korridorer och tända brasor som känns så passande för spökhistorier. Ramhistorien med Edgars mystiske onkel och de konstiga ljud och gestalter som rör sig i just hans mörka viktorianska hus tillför en extra dimension och slutet på den ger också viss förklaring till historiernas oförsonliga karaktär. Dessutom har David Roberts illustrerat boken med fina tuschteckningar där smala figurer i 1800-talskläder intet ont anande utsätts för närmanden av skuggfigurer och onda andar.

Alice Thorburn

Publicerad: 2009-08-28 00:00 / Uppdaterad: 2009-08-17 12:56

Kategori: Dagens bok, Recension | Recension: #3414

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?