Någon gång under det innevarande årtusendets första decennium blev bonden plötsligt en trendig figur. Lite märkligt kan tyckas då bonden under nittonhundratalet främst var synonymt med inskränkthet och hade en sådan uppenbar brist på stil att även Svensson kunde göra sig lustig på dennes bekostnad. Men så kom det nya millenniet och med det Ernst Kirchsteiger, som varje sommar lappade ihop en sjabbig sommarstuga till ett trendigt fritidshus, en vurm för den ekologiska och närproducerade råvaran och så såklart otippade tv-succén Bonde söker fru. Och så förvandlades förstås Blurs basist Alex James från en rumlande jetset till en ostproducerande hipsterbonde. Hur mycket det påverkat attityden kring lantarbetaryrket i Sverige låter jag vara osagt, men det låg onekligen helt rätt i tiden.

För de läsare som inte känner till Blur kan man kort sammanfatta dem med att det är ett brittisk popband som var verksamma under hela 90-talet, men som var absolut störst under årtiondets mitt. Detta var under den så kallade britpop-eran där band som just Blur, Oasis, Suede och Pulp dominerade de brittiska topplistorna. Blur bildades i London av fyra medlemmar som alla hade en tämligen solid medelklassbakgrund och när de stod på sin absoluta topp jämfördes de konstant med arbetarklassbandet Oasis från Manchester, om vilka som var britpopscenens största. Någon definitiv segrare utsågs väl aldrig egentligen, även om Blur trots allt sålde fler singlar under the battle of britpop, då deras singel Country house släpptes på exakt samma dag, den 14 augusti 1995, som Manchesterpojkarnas släppte sin singel Roll with it.

Och så Alex James; han var/är (i somras spelade nämligen ett återförenat Blur några jättekonserter) basisten som möjligen musikaliskt hade en lite tillbakadragen roll bakom den sjungande och allmänt smådampige Damon Albarn och den musikaliskt kreative Graham Coxon. Men som hade en desto mer framträdande roll i dåtidens uteliv och skandalpress, ”den näst fullaste medlemmen i världens fullaste band” (fullast är Coxon) som han själv beskriver sig. Självbiografin ger hela bakgrunden till bandet Blur, från starten via succén till avvecklingen, vilken även går parallellt med hela brittpopscenens uppkomst och fall. Något som inte minst blir intressant då perspektivet hela tiden är från dess absoluta epicentrum. Resan blir såklart mycket personligare än till exempel John Harris standardverk The Last Party, som förvisso ger den helt täckande britpophistorien och därmed vinner i popkulturell analys och kronologi men däremot förlorar i både personlighet och läsglädje. För inte minst James plötsliga konvertering från sitt sex dagar i veckan festande till nykter bonde sätter nittiotalsåren i ett intressant perspektiv. James ångrar nämligen ingenting och även om han idag underfundigt kan se att alla hans bravader inte alltid var helt lyckade så bjuder han öppenhjärtigt läsaren på dem. Det är med andra ord långt ifrån någon uppgörelse över ett tidigare syndiga liv från en numera nykter alkoholist.

Bit of a Blur är väldigt givande läsning för alla oss som är eller åtminstone har varit intresserade av britpoperan. Fast med James utsvävande leverne (han spenderade enligt egen uppgift ungefär en miljon pund på champagne och kokain under dessa år) är det även utmärkt läsning för alla som uppskattar att läsa om dekadenta rockstjärnor och lyxiga nattklubbsmiljöer. För den finsmakande gourmanden finns det även små oumbärliga tips och tricks, såsom att man för andedräkten bör äta en morot efter varje par urdruckna champagneflaskor och så lite information kring osttillverkning. Tvekar man däremot inför att läsa en hel bok om en svunnen popera, så kan jag först rekommendera en titt på John Dowers dokumentär Live forever: the rise and fall of brit pop. Gillar man den, ja då gillar man garanterat också boken Bit of a Blur och vice versa. Boken finns även översatt till svenska och heter då Inget annat sätt: blur, britpop och jag.