Det är inte ofta man i en recension berättar om vilken slags penna eller kamera en författare eller fotograf har använt, men i det här fallet är det faktiskt nödvändigt. Polaroid är ett fotografiskt filmmaterial, eller var ett fotografiskt filmmaterial, där bilden framkallades direkt. På en viss typ av polaroidfilm kunde man med ett vasst föremål skriva och rita direkt på bilden medan den var nyframkallad. När digitalkamerorna kom så kunde man se bilden direkt på ett mycket enklare sätt och själva vitsen med Polaroid försvann. Tillverkningen upphörde förra året och de kvarvarande filmerna har naturligtvis blivit oerhört eftersökta bland fotografer som uppskattar de speciella kvalitéerna som filmen har.

Christer Järeslätt har porträtterat femtiotvå svenska serietecknare, med svartvit polaroidfilm. Han har därefter låtit tecknarna rita, rista eller måla på bilderna. Ett slags extended självporträtt kan man säga. Eller ett demokratiskt porträtt, där både den som avbildar och den avbildade är upphovsman/kvinna.
En del bilder där man tydligen kommit på en idé i förväg och till exempel ritat in en gaffel i tecknarens hand känns lite sökta. Lite grand som att rita en mustasch på en affisch på stan. Andra där fotografen/tecknaren vågat sig på en mera förutsättningslös attityd är mycket bättre. Man måste komma ihåg att det hela är ett vågspel. Man måste göra ristningarna innan polaroidmaterialet torkat, och man kan inte göra några ändringar. Nina Hemmingsson har åstadkommit en riktigt hemsk bild med hjälp av ett träd som bär hennes kännetecken samt två helt vita ögonhålor. Johanna Rubin Dranger har blivit ansiktstatuerad och Joakim Lindegren, ”Kapten Stofil”-tecknaren, har utrustat sig själv med en pistol. En tysk Luger från andra världskrigets tid, får man förmoda.

Journalisten Lilith Waltenberg har skrivit en berättelse om hur fotoprojektet började med en artikel i tidningen Sydsvenskan. Carl Johan De Geer berättar om sina egna upplevelser omkring polaroidfilmen och mycket annat på sitt vanliga lätt förvirrade sätt. Så denna bok blir en slags hyllning till ytterligare en försvunnen medieteknik. Men den blir också en presentation av den svenska serietecknareliten, delvis berättade av dem själva. Och dessutom har Järeslätt hjälpt till att bevara ett utrotningshotat ord, refricater, glöm nu inte det! Eller möjligen infört ett nytt ord i svenskan, den bästa träffen jag får på internet härrör från ett engelsk-latinskt lexikon från 1755.