Tua Forsströms dikter kryllar av djur. Harar skuttar över öppna fält och åkersorkar stryker längs vägrenar. Där lufsar björnar mot sitt ide och vargar ylar mot fullmånen. Där syns älgar som fäller sina mäktiga kronor och skenande hästar med inbillade faror för ögonen. Ofta rör det sig om nordiska, välbekanta djur men där finns också de främmande och sällsynta djuren. Som djuphavsfiskar med sina svarta, blänkande ögon eller snöleoparder som förföljer sitt byte på sextusen meters höjd. Tillsammans bildar dessa djur motpoler i Forsströms författarskap som inte sällan smälter samman. Plötsligt syns en leopard komma smygandes efter mårdhunden och bakom gäddans outgrundliga blick skymtar plötsligt ett uråldrigt vidunder. Det är som om Forsström ville visa läsaren att det främmande och det vardagliga i vissa stunder ryms i varandra. Som om man upptäcker det om man tittar riktigt noga.

För Forsström är denna upplevelse av enhet en slags ursprunglig erfarenhet som skapar poesi. Det är ett mystiskt tillstånd som försätter diktaren i trans – men inte en sådan trans att hon tappar fattningen. Snarare rör det sig om ett tillstånd som liknar det Gunnar Ekelöf beskriver i ”Eufori”; en känsla av hur ”allt är i allt” och hur det som är ”outsägligt och fjärran” plötsligt är ”outsägligt och nära”. Det rör sig alltså om en slags stilla känsla av livets närhet till döden, eller för att använda Forsströms egna ord: ”det finns en nattlig översättning där vi är / vad vi är: inlandsskog, sten, långsamt / strömmande vatten”.

Ofta är denna mystiska sida förenad med en stor sorg. En sorg som handlar om livets ofullkomlighet. Den är oftast mycket vacker, liknande isen – ”fiskarnas vitskimrande himmel” – men kan också vara svart och ångestladdad, som ett ”mörker upplöst i mörker”. Själv kommer jag att tänka på Bruno K. Öijer som sa någon gång att ens sorg den kan ingen ta ifrån en, den finns alltid där som ett grundtillstånd och en ofrånkomlig del av livet och därför ska man inte mota bort den. Ungefär så tänker jag att Forsströms dikt gör: den bejakar sorgen istället för att beklaga den.

Jag knäpper upp knapparna
långsamt i min skrynkliga sidenblus, jag knäpper upp
knapparna i min blus, det är stjärnklar natt och
jag vet: under trasiga paraplyer reser vi.

Men nu ska vi inte överdriva denna mystiska, sorgsna och världsfrånvända sida i Forsströms författarskap. Det har gjorts alldeles tillräckligt. Alltför ofta har det talats om det magiska skimmer som strömmar ur dikterna och hur stroferna är som blödande sår på det gemensammas kropp. Forsström själv har till och med liknats vid en indiansk medicinman som kan frambesvärja regn med sin dikt. Sådana utspel tenderar att skymma det politiska och ironiska i hennes poesi. Som när hon till exempel i en dikt från Snöleopard (1989) skriver ett brev till Marylin Monroe och i ett smått präktigt tonfall undrar om de kan bliva vänner, trots att hon är död. Eller som när hon inleder en dikt med ”Jag är Hustru, belägrad” och sedan beskriver känslan av att bära äktenskapets bojor när ens man är ute på haven. Dessa sidor sidor av författarskapet har det skrivits alldeles för lite om och det är synd. För det pekar på hennes nära släktskap med en annan finlandssvensk poet, nämligen Edith Södergran, vars poesi också växlar mellan mystik och politik, upphöjt allvar och humor.

Forsström har också vissa likheter med generationskamrater som Katarina Frostensson och Ann Jäderlund. För även om deras dikter ser olika ut påminner ofta bildspråket och tematiken om varandra. Här behandlas den kvinnliga erfarenheten som ett skavsår och ofta bildar kroppsligheten en slags fond. Benknotor och brosk blandas med fjädrar och sekret. Hos Jäderlund och Frostensson är det ofta äckligt medan det hos Forsström närmast är vackert men samtidigt sorgligt. Det lyser hela tiden igenom hur orättvis världen är i hennes dikt.

Man sträcker mot sin älskade en
bild, ett antagande om
sig att transformeras till
den älskades bild av bilden.
Tag mig med. Jag vacklar
under svanens tyngd.

Låt mig nu slutligen säga något om Forsströms teknik. För till syvende och sist är hon en poet som skriver vackert och vars texter man blir berörd av. Ofta anar man också en stor hantverksskicklighet bakom de skenbart enkla och avskalade stroferna. Vad beror det på? Jag tror att det handlar om alldeles speciell känsla för färger. Eller rättare sagt: en känsla för ljus och mörker. Som i den berömda dikten som börjar ”Snön yr över / Tenala kyrkogård”. Där byggs stämningen upp genom det ständiga växelspelet mellan snön och ljusen och kyrkogården och himlens mörker. Slutligen ebbar dikten ut i en syntes och som läsare upplever man det som om det var mörkret själv som lyste. Hur gick det till frågar man sig, och upptäcker att man inte kan svara. För i den bemärkelsen är Forsströms poesi verkligt mystisk.

Snön yr över
Tenala kyrkogård

Vi tänder ljus för att
de döda skall vara mindre

ensamma, vi tror att de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap, vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

De döda tiger som bomull.
En skock tunna barn som

ohörbart tar ett steg närmare
Ser de på oss uppmärksamt ett

ögonblick: är det för att de
glömt, eller minns? Snön

yr över Tenala kyrkogård

Som när man flyger in
över en stad om natten på

låg höjd: ljusen blir
motorvägar, fordonens

strålkastare, man kommer
någonstans ifrån

Snart kör man bil längs en
väg, ett av de blinkande

ljusen i yrsnön