Hur många historier det än berättas om dem – i böcker, på film och TV – verkar vi aldrig tröttna. Vampyrerna har länge varit en av populärkulturens främsta kelgrisar och på senare år har deras ställning stärkts ytterligare. Stephenie Meyers serie om tönttjejen och fangbangern Bella och hennes sexiga vamp-pojkvän Edward har orsakat internationell hysteri bland tonårstjejer, John Ajvide Lindqvists fantastiska Låt den rätte komma in har blivit otroligt framgångsrik både som film och bok. Alan Balls TV-serie True Blood har blivit en av HBOs populäraste och den handlar också om vampyrer. Serien baserar sig på Charlaine Harris bokserie om telepaten Sookie Stackhouse och senare i år kommer den andra delen ut på svenska på Stjärnfall förlag.

Eftersom det är så många som har skrivit om vampyrer gäller det för uppkomlingar att variera sig för att hålla läsarna intresserade. Det är inte längre särskilt spännande att läsa om den plågade, djupa vampyren som dränerar unga kvinnor i europeiska 1800-talsmetropoler (ett faktum som Garth Ennis och Steve Dillon insåg och lät karaktären Cassidy effektivt göra sig av med den här typen av vampyrer i Preacher: Dixie Fried). Detta förstod Ajvide Lindqvist och lät sin roman utspela sig i förorts-Sverige och detta förstår också Charlaine Harris.

Romanerna i The Southern Vampire Mysteries utspelar sig, vilket namnet skvallrar om, i den lilla staden Bon Temps i Louisiana i den amerikanska Södern. Huvudkaraktären, den tjugofemåriga Sookie Stackhouse, jobbar som servitris i en bar i staden. I romanerna har forskare i Japan lyckats framställa syntetiskt blod vilket har gjort att vampyrer har kunnat komma ut ur kistan och leva bland människorna, och när en vampyr en dag kommer in i baren där Sookie jobbar är hon inte sen med att bekanta sig med honom. Vampyren, Bill Compton, är en av de som efter ”the outing” försöker att praktisera ”mainstreaming”, alltså att leva, så gott som det går, i harmoni med människorna. Sookie och Bill blir naturligtvis djupt förälskade. Deras kärlekshistoria är egentligen ganska så tråkig – Sookie är en kåt helhylletjej som måste tampas med det faktum att hennes kille är en svartsjuk och galet passionerad vampyr. De har supersex, men Sookie känner att det finns ett avstånd mellan dem (i och med att hennes pojkvän är död…) som gör att hon aldrig kan komma Bill ända in på livet. Bla. Bla. Bla.

Den komplicerade kärleken mellan människa och vampyr är inte behållningen i böckerna, den historien har tragglats alldeles för många gånger för att kunna hålla för sig själv. Det är istället den miljö som Harris placerar sin berättelse i som gör dem läsvärda. Vampyrer associeras ofta med New Orleans, men här befinner de sig i den verkligt smutsiga, sunkiga Södern. Det är Harris förmåga att kunna framställa det övernaturliga som trovärdigt, att få berättelserna att vara skrämmande samtidigt som de är kaxiga, romantiska och roliga som gör dem så underhållande!

De tre första böckerna handlar, i turordning, om en seriemördare som härjar i Bon Temps, en fundamentalistisk kyrka som är ute efter att utplåna vampyrerna och en kidnappning som visar sig ha trådar till höga poster inom vampyrhierarkin. Historiernas berättare är Sookie, och hon är en lättsam och underhållande karaktär att följa, även om hon ibland kan bli lite långtråkig. Ball valde att ge Sookies chef Sam, hennes bästa vän Tara och hennes bror Jason större roller och mer utrymme i TV-serien, vilket var ett smart drag eftersom Sookie tenderar att bli tjatig. Annars är det inte särskilt mycket att klaga på – Harris blåser nytt liv i vampyrgenren genom att placera varelserna i den amerikanska Söderns småstäder och skapar genom sitt detaljerade berättande ett stort och trovärdigt universium som säkerligen kommer att underhålla läsare i många fler böcker framöver.