De riktigt bra reportagen kan fånga en enda berättelse, ett personligt öde, ett litet stråk av någonting större. Krig utan slut är fylld av sådana reportage. Det är en reportagebok med örat mot marken. Dexter Filkins, utrikeskorrespondent för New York Times, har följt kriget mot terrorismen i Afghanistan och Irak sedan 1998, Krig utan slut är en samling av hans bästa texter.

Det är inte en bok som ger nya insikter om politiken bakom kriget. Den uppfyller inte riktigt vad den lovar när den ger intryck av att ta ett helhetsgrepp om ”kriget mot terrorismen”, tyngdpunkten ligger på Irak. Det är en bok som handlar om krigets vardag, om det självspelande piano som den amerikanska invasionen satte igång. Motsättningarna mellan sunniter och shiiter, mellan de religiösa motståndsgrupperna och de nationalistiska, ändlösa terrorattacker mot civila och militärer, klankonflikter och stamkrig, våldet som föder sig självt. Och över hela skådespelet tronar den amerikanska administrationen, närvarande men ändå frånvarande genom hela boken. Kanske just så som den upplevs av en vanlig irakier.

Dexter Filkins behärskar alla genrer han ger sig på, oavsett om det är den kaotiska krigsskildringen när han följer en grupp marinkårssoldater i Falluja eller när han ger ett förvirrande klargörande personporträtt av den motsägelsefulla Ahmad Chalabi, en av de exilirakier som tillhandahöll det moraliska kanonfodret när Bush invaderade Irak. Här finns också korta, starkt personliga texter där Filkins under sina jogginrundor längs Tigris upptäcker Bagdad, verkligen ser staden bortom det fruktansvärda våldet som ligger på ytan.

Krigskorrespondenten är en starkt mytologiserad figur, en självuppoffrande superjournalist som är beredd att riskera sitt eget liv för att finna sanningen. Dexter Filkins kommer aldrig i närheten av att reproducera den stereotypen. Istället visar han hur omöjligt klassiskt journalistiskt arbete är i Bagdad. Han redovisar hur han och alla andra västerländska journalister som sitter bakom taggtrådsomgärdade murar tvingas ge upp det fotbaserade reporterarbetet och istället måste lita på irakiska kontakter för att nå ut i staden. Hur det under de värsta perioderna i grund och botten inte är någon skillnad mellan journalisterna och de amerikanska ockupationstjänstemännen som flyr verklighetens Irak inuti den fortliknande ”gröna zonen”. Inte för att någon har något val, vardagen i Bagdad präglas av kidnappningar och terrorattentat. Men Dexter Filkins hållning präglas av en ärlighet inför det omöjliga i uppgiften. Han gör vad han kan av det lilla han har och låtsas inte vara någonting han inte är inför läsaren.

Bredvid en del av reportagen i Krig utan slut framstår det mesta av rapporteringen från Irak som ganska oengagerad. Filkins väljer aldrig den lättaste vägen, krigsreportage 1 A, varje text har sin egen karaktär och sin egen logik. Det är personligt, skrämmande och fyllt av hjärta. Om du bara ska läsa en bok om Irak (och åtminstone en ska du läsa) så låt det vara denna.